Mäh!
Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk är att man i skrift inte får med intonation, kroppsspråk och andra element som förtydligar det man säger med ord. Mitt nya favoritord är "mäh". Det får med allt, även i skrift. Från och med nu ska jar använda det så ofta jag kan!
Bebistricket
Filmen Hundtricket handlade om hur killar kunde använda hundar för att få kontakt med tjejer. Främmande tjejer skulle börja prata med dem bara för att de hade en hund. Precis så funkar det med bebisar.
På spårvagnen är det helt naturligt att börja prata med de andra föräldrarna som baxar på sina barnvagnar och håller tummarna att barnet ska vara tyst en lagom lång stund tills man ska gå av, om allt och inget. Oftast om hur det funkar att åka spårvagn med barnvagn. Eller om vilket märke på vagn man har.
På BVC börjar man prata med andra föräldrar. Första kommentaren i ett samtal handlar alltid om hur gammalt det yngsta barnet är. Något i stil med "Det var en liten en." eller "Hen kan inte vara gammal." Under konversationens gång kommer föräldern till det äldre barnet någon gång yttra den totalt ologiska frasen "Det går så fort!", som om tidens hastighet skulle kunna variera. Jag suckade de första gångerna jag fick höra detta. Idag kom jag på mig själv att säga samma sak. Med en klump i magen, naturligtvis. Jag är lika typisk som alla andra förstagångsmammor.
En annan grupp jag har börjat konversera frekvent med är mina grannar. Utöver de ytliga hälsningsfraserna blir det nu utbyte av ytterligare några ytligheter, angående min son. Vi bor i ett lägenhetshus i centrum, ett inte direkt barnvänligt område, så de flesta som bor här har inte barn. Vi är "de som har fått barn". Vi har bott här i drygt fyra år och innan Adrian föddes hade jag pratat mer än ytligt med ett par i uppgången samt den äldre damen i lägenheten bredvid som gick bort i somras. Nu har jag pratat med inte mindre än tre tjejer i min egen ålder, granngubben, några killar och två tanter, varav den ena stolt förklarar att hon minsann kommer ihåg att pojken heter Adrian, "Det är ju ett så fiiiint namn!" Detta bara den senaste månaden.
Den stora frågan är då: hur ointressant var man inte innan man fick barn?
På spårvagnen är det helt naturligt att börja prata med de andra föräldrarna som baxar på sina barnvagnar och håller tummarna att barnet ska vara tyst en lagom lång stund tills man ska gå av, om allt och inget. Oftast om hur det funkar att åka spårvagn med barnvagn. Eller om vilket märke på vagn man har.
På BVC börjar man prata med andra föräldrar. Första kommentaren i ett samtal handlar alltid om hur gammalt det yngsta barnet är. Något i stil med "Det var en liten en." eller "Hen kan inte vara gammal." Under konversationens gång kommer föräldern till det äldre barnet någon gång yttra den totalt ologiska frasen "Det går så fort!", som om tidens hastighet skulle kunna variera. Jag suckade de första gångerna jag fick höra detta. Idag kom jag på mig själv att säga samma sak. Med en klump i magen, naturligtvis. Jag är lika typisk som alla andra förstagångsmammor.
En annan grupp jag har börjat konversera frekvent med är mina grannar. Utöver de ytliga hälsningsfraserna blir det nu utbyte av ytterligare några ytligheter, angående min son. Vi bor i ett lägenhetshus i centrum, ett inte direkt barnvänligt område, så de flesta som bor här har inte barn. Vi är "de som har fått barn". Vi har bott här i drygt fyra år och innan Adrian föddes hade jag pratat mer än ytligt med ett par i uppgången samt den äldre damen i lägenheten bredvid som gick bort i somras. Nu har jag pratat med inte mindre än tre tjejer i min egen ålder, granngubben, några killar och två tanter, varav den ena stolt förklarar att hon minsann kommer ihåg att pojken heter Adrian, "Det är ju ett så fiiiint namn!" Detta bara den senaste månaden.
Den stora frågan är då: hur ointressant var man inte innan man fick barn?
Att växa genom andra
Det är spännande att se hur mycket ens egen prestation påverkas av andra människor. Att prata engelska med en modersmålstalare går mycket bättre för de flesta än att tala med någon som har språket som andraspråk och bryter på sitt modersmål. Samma effekt finns i andra situationer.
Jag blev i vintras tillfrågad att medverka på en spelning med en blåsarensemble. Det är en kvintett som nu gör ett projekt med några oktetter och jag spelar andra oboe. I gruppen är jag utan tvekan sämst, men jag hänger med utan att behöva skämmas för mycket. Eftersom de andra är så mycket bättre känner jag mig tvungen att prestera på topp, och bara för det spelar jag bättre än annars. Varför spelar jag inte så bra när jag sitter i blåsorkestern på ett vanligt rep? Det är så härligt att märka vad man kan när man bara skärper till sig. Jag kan ju!
Jag blev i vintras tillfrågad att medverka på en spelning med en blåsarensemble. Det är en kvintett som nu gör ett projekt med några oktetter och jag spelar andra oboe. I gruppen är jag utan tvekan sämst, men jag hänger med utan att behöva skämmas för mycket. Eftersom de andra är så mycket bättre känner jag mig tvungen att prestera på topp, och bara för det spelar jag bättre än annars. Varför spelar jag inte så bra när jag sitter i blåsorkestern på ett vanligt rep? Det är så härligt att märka vad man kan när man bara skärper till sig. Jag kan ju!
Vad är en bra lärare?
Läraryrket är utsatt på många sätt. Alla känner en lärare, alla har gått i skolan och alla vet därför hur en lärare ska vara. Dock känner inte alla till de förutsättningar vi lärare arbetar utifrån. De vet inte hur mycket vi gör när eleverna inte är med. De vet inte hur mycket för- och efterarbete som krävs och hur mycket dokumentation som finns med i en lärares arbetsbeskrivning. Många tycker att lärare blir man inte, det är man. Visst krävs det en högskoleutbildning på 4,5 år eller mer, men det krävs också en personlighet som passar till yrket. Men vad är då en bra lärare? Och vem bestämmer vem som är bra? Jag tänkte börja med att dela upp det i fem olika perspektiv: elevens, förälderns, huvudmannens, samhällets och slutligen lärarens.
Eleven
Frågar du en elev hur en lärare ska vara säger nästan alla att hen ska vara snäll. Därefter skiljer det sig mer. Vissa kastar ur sig klyschor som att hen ska sätta höga betyg och inte ge några läxor, andra menar att hen ska vara lagom sträng och ställa krav. Många av mina elever kommer faktiskt tillbaka efter att de har gått vidare till gymnasiet och tackar mig för att jag ställde höga krav på dem, medan andra tycker att det är just det som är min brist. De kanske inte uppskattar det för stunden, men i efterhand brukar många av dem faktiskt vara glada över utmaning och förväntningar. Eleverna brukar också vilja att lektionerna ska vara inspirerande, roliga och individanpassade, även om de inte alltid använder just de orden.
För elever med struliga familjeförhållanden finns det en aspekt till: trygghet. Skolan kan bidra med den trygghet som hemmet kanske inte klarar av att leverera. Det kan handla om en vuxen att prata med när livet är tufft, eller bara en ytterligare åsikt när man tycker att föräldrarna är dumma. Den här delen av läraryrket ska man som lärare klämma in mellan, före och efter sina lektioner.
Föräldern
Föräldrar vill att barnen ska vara trygga och glada i skolan och att de ska nå målen i samtliga ämnen. Vissa föräldrar förväntar sig att eleverna ska utmanas till max, andra nöjer sig med att de klarar den nivå som anses vara godkänd. Ett fåtal föräldrar förväntar sig smärre mirakel. Men de flesta föräldrar vill nog bara att deras barn mår bra och trivs med sig själva och sin omvärld. Enstaka föräldrar bryr sig inte alls. Därav det andra stycket om elevperspektivet.
Huvudmannen
Huvudmannen är oftast en kommun eller en friskola. De har förväntningar som budgetmål och politiska mål. De vill att lärarna ska styra verksamheten mot alla dessa mål. Målen kan handla om att öka andelen elever med godkänt betyg i samtliga ämnen eller att att få eleverna att känna sig trygga i skolan. För huvudmannen är en bra lärare en lärare som ser till att dessa mål uppfylls. Oavsett medel.
Samhället
Ur samhällsperspektivet ska skolan producera välmående medborgare som fungerar väl i samhället. De ska helst klara sig ekonomiskt i framtiden och inte syssla med brottslighet. I praktiken handlar det alltså om välmående individer som har en värdegrund som överensstämmer med den som politikerna har bestämt ska genomsyra den svenska skolan, samt som har tillräckligt med kunskaper och färdigheter för att kunna skaffa och behålla ett betalande arbete. En bra lärare är då en lärare som förmedlar bra värderingar, lär eleverna att tänka själva, att ta ansvar och att lära vidare. En bra lärare är en som ser till att eleverna klarar sig bra i livet.
Läraren
Läraren måste i första hand förhålla sig till de direktiv man får från skolverket i form av skollag, värdegrund, läroplaner och kursplaner. Dessutom ska de förhålla sig till kommunens politiska mål, skolans direkta mål, förväntningar från elever och föräldrar. Och så ska läraren hinna med att förmedla något hen själv tror fungerar i ett klassrum.
När man frågar lärare vad som är viktigt i yrkesrollen kommer ämneskunskaper, engagemang, lyhördhet och ledarskap ofta fram. En lärare som saknar ordentliga ämneskunskaper har svårt att vinna respekt hos eleverna, kollegorna och föräldrarna. En lärare som inte kan ta sig an ledarrollen i klassrummet kan inte förmedla sitt budskap. En lärare som inte kan engagera sina elever förlorar dem på vägen. En lärare som inte lyssnar på elevernas signaler får till slut ingen respons och slutar utvecklas. Reflektion är ytterligare en viktig bit för att vara en bra lärare. Att tänka efter vad som går mer eller mindre bra är en förutsättning för att utvecklas. Görs det bäst enskilt eller i grupp? Det är upp till var och en, men jag tror att båda delar behövs.
Att läraryrket är komplext finns det ingen tvekan om, och jag är tveksam till att det finns någon lärare som lyckas behärska sin yrkesroll på ett helt fulländat sätt utifrån de olika perspektiven ovan. Jag har arbetat med många i min mening bra lärare. Betyder det att alla elever tycker om dem? Alla föräldrar? Alla kollegor? Nej, det lyckas ingen med. Är alla deras lektioner helt genomtänka? Kan de plocka fram kursplaner och citat ur skolans värdegrund på stående fot? Inte i alla lägen. Men var går då gränsen? Jag har kommit ut ur klassrummet med ryggen rak efter lektioner som jag själv tycker varit riktigt bra på många sätt. Förhoppningsvis tycker även eleverna det, men troligtvis inte allihop. Jag har nått fram till vissa elever, det vet jag, men inte till alla. Ska man låta eleverna rösta efter varje lektion hur bra den var? Ska man eftersträva ett genomsnitt? Är den sociala biten viktigare än undervisningen? Är en lärare som lyckas hjälpa svaga elever att nå målen i ett kärnämne mer värda än lärare som hjälper redan duktiga elever att prestera på sin högsta nivå i ett praktisk-estetiskt ämne? Är en lärare som lägger ner sin själ i skolans anti-mobbningsteam mer värd än kollegan som skriver protokoll, listor och ordnar småsaker runt omkring för att få arbetslaget att fungera? Är den rektor som håller budget bättre än den rektor vars namn alla eleverna kan?
Det finns många frågor här, just för att det inte finns något rätt svar.
En sak som är säker är att även bra lärare kan göra ett dåligt jobb, om hen inte får rätt förutsättningar. Tid för reflektion, möjlighet till att samtala med en mentor och kollegor för att utveckla sitt tänkande kring den komplexa vardag man ska hantera, rimlig gruppstorlek och lokaler som stimulerar snarare än hindrar är grunder. Kringpersonal som skolhälsovård, vaktmästeri, skolledning och måltidspersonal är viktiga, stöd från specialpedagoger likaså. Att få en chans att undervisa det man är utbildad till kan verka vara en självklarhet, men så är inte fallet. Möjlighet till fortbildning bör inte vara en möjlighet utan en skyldighet.
En sak har alla lärare gemnsamt: man vill vara bra lärare. Med rätt förutsättningar kan fler lärare få en chans att bli så bra som de vill vara. För lärare blir man för att man vill.
Eleven
Frågar du en elev hur en lärare ska vara säger nästan alla att hen ska vara snäll. Därefter skiljer det sig mer. Vissa kastar ur sig klyschor som att hen ska sätta höga betyg och inte ge några läxor, andra menar att hen ska vara lagom sträng och ställa krav. Många av mina elever kommer faktiskt tillbaka efter att de har gått vidare till gymnasiet och tackar mig för att jag ställde höga krav på dem, medan andra tycker att det är just det som är min brist. De kanske inte uppskattar det för stunden, men i efterhand brukar många av dem faktiskt vara glada över utmaning och förväntningar. Eleverna brukar också vilja att lektionerna ska vara inspirerande, roliga och individanpassade, även om de inte alltid använder just de orden.
För elever med struliga familjeförhållanden finns det en aspekt till: trygghet. Skolan kan bidra med den trygghet som hemmet kanske inte klarar av att leverera. Det kan handla om en vuxen att prata med när livet är tufft, eller bara en ytterligare åsikt när man tycker att föräldrarna är dumma. Den här delen av läraryrket ska man som lärare klämma in mellan, före och efter sina lektioner.
Föräldern
Föräldrar vill att barnen ska vara trygga och glada i skolan och att de ska nå målen i samtliga ämnen. Vissa föräldrar förväntar sig att eleverna ska utmanas till max, andra nöjer sig med att de klarar den nivå som anses vara godkänd. Ett fåtal föräldrar förväntar sig smärre mirakel. Men de flesta föräldrar vill nog bara att deras barn mår bra och trivs med sig själva och sin omvärld. Enstaka föräldrar bryr sig inte alls. Därav det andra stycket om elevperspektivet.
Huvudmannen
Huvudmannen är oftast en kommun eller en friskola. De har förväntningar som budgetmål och politiska mål. De vill att lärarna ska styra verksamheten mot alla dessa mål. Målen kan handla om att öka andelen elever med godkänt betyg i samtliga ämnen eller att att få eleverna att känna sig trygga i skolan. För huvudmannen är en bra lärare en lärare som ser till att dessa mål uppfylls. Oavsett medel.
Samhället
Ur samhällsperspektivet ska skolan producera välmående medborgare som fungerar väl i samhället. De ska helst klara sig ekonomiskt i framtiden och inte syssla med brottslighet. I praktiken handlar det alltså om välmående individer som har en värdegrund som överensstämmer med den som politikerna har bestämt ska genomsyra den svenska skolan, samt som har tillräckligt med kunskaper och färdigheter för att kunna skaffa och behålla ett betalande arbete. En bra lärare är då en lärare som förmedlar bra värderingar, lär eleverna att tänka själva, att ta ansvar och att lära vidare. En bra lärare är en som ser till att eleverna klarar sig bra i livet.
Läraren
Läraren måste i första hand förhålla sig till de direktiv man får från skolverket i form av skollag, värdegrund, läroplaner och kursplaner. Dessutom ska de förhålla sig till kommunens politiska mål, skolans direkta mål, förväntningar från elever och föräldrar. Och så ska läraren hinna med att förmedla något hen själv tror fungerar i ett klassrum.
När man frågar lärare vad som är viktigt i yrkesrollen kommer ämneskunskaper, engagemang, lyhördhet och ledarskap ofta fram. En lärare som saknar ordentliga ämneskunskaper har svårt att vinna respekt hos eleverna, kollegorna och föräldrarna. En lärare som inte kan ta sig an ledarrollen i klassrummet kan inte förmedla sitt budskap. En lärare som inte kan engagera sina elever förlorar dem på vägen. En lärare som inte lyssnar på elevernas signaler får till slut ingen respons och slutar utvecklas. Reflektion är ytterligare en viktig bit för att vara en bra lärare. Att tänka efter vad som går mer eller mindre bra är en förutsättning för att utvecklas. Görs det bäst enskilt eller i grupp? Det är upp till var och en, men jag tror att båda delar behövs.
Att läraryrket är komplext finns det ingen tvekan om, och jag är tveksam till att det finns någon lärare som lyckas behärska sin yrkesroll på ett helt fulländat sätt utifrån de olika perspektiven ovan. Jag har arbetat med många i min mening bra lärare. Betyder det att alla elever tycker om dem? Alla föräldrar? Alla kollegor? Nej, det lyckas ingen med. Är alla deras lektioner helt genomtänka? Kan de plocka fram kursplaner och citat ur skolans värdegrund på stående fot? Inte i alla lägen. Men var går då gränsen? Jag har kommit ut ur klassrummet med ryggen rak efter lektioner som jag själv tycker varit riktigt bra på många sätt. Förhoppningsvis tycker även eleverna det, men troligtvis inte allihop. Jag har nått fram till vissa elever, det vet jag, men inte till alla. Ska man låta eleverna rösta efter varje lektion hur bra den var? Ska man eftersträva ett genomsnitt? Är den sociala biten viktigare än undervisningen? Är en lärare som lyckas hjälpa svaga elever att nå målen i ett kärnämne mer värda än lärare som hjälper redan duktiga elever att prestera på sin högsta nivå i ett praktisk-estetiskt ämne? Är en lärare som lägger ner sin själ i skolans anti-mobbningsteam mer värd än kollegan som skriver protokoll, listor och ordnar småsaker runt omkring för att få arbetslaget att fungera? Är den rektor som håller budget bättre än den rektor vars namn alla eleverna kan?
Det finns många frågor här, just för att det inte finns något rätt svar.
En sak som är säker är att även bra lärare kan göra ett dåligt jobb, om hen inte får rätt förutsättningar. Tid för reflektion, möjlighet till att samtala med en mentor och kollegor för att utveckla sitt tänkande kring den komplexa vardag man ska hantera, rimlig gruppstorlek och lokaler som stimulerar snarare än hindrar är grunder. Kringpersonal som skolhälsovård, vaktmästeri, skolledning och måltidspersonal är viktiga, stöd från specialpedagoger likaså. Att få en chans att undervisa det man är utbildad till kan verka vara en självklarhet, men så är inte fallet. Möjlighet till fortbildning bör inte vara en möjlighet utan en skyldighet.
En sak har alla lärare gemnsamt: man vill vara bra lärare. Med rätt förutsättningar kan fler lärare få en chans att bli så bra som de vill vara. För lärare blir man för att man vill.
Vänlighet - huvudingrediensen i en dokusåpa
På sommaren finns det inte så mycket att se på tv, som ni kanske vet. Alla bra serier har uppehåll och man är fast vid repriser. Antingen får man sikta in sig på program man såg för så länge sedan att det är kul att se dem igen, eller hitta helt nya program. Den här sommaren har jag spenderat manga timmar i soffan med en bebis i famnen, och då blir det naturligt att slå på tv:n.
Mitt val har i sommar varit kanal 8, en kanal jag tidigare knappt kände till. De har kört gamla avsnitt av Cityakuten från 98-99, brittiska husletarprogram och australiensiska versionen av matlagningstävlingen Masterchef.
Just Masterchef Australia har blivit något av dagens höjdpunkt faktiskt. Det har varit en lång säsong, 24 deltagare från början, 84 avsnitt totalt. Det är inte så att jag på något vis får för mig att laga mat bara för att jag tittar på programmet, så intresserad är jag inte. Det som fått mig så intresserad av programmet är att deltagarna är så snälla mot varandra. I de amerikanska versionerna blir deltagarna mer eller mindre fiender, de svär och slåss och man trycks ner lite i soffan av den aggressiva tonen. I Australias Masterchef är det tvärtom. Alla är vänner, domarna berömmer och uppmuntrar deltagarna, kramar om dem när det går dåligt, deltagarna blir ledsna när de slår ut någon och alla talar väl om varandra. När jag tittar funderar jag ofta på vilka av dem jag skulle kunna tänka mig att umgås med. Det hela har fått mig att fundera på om alla australiensare är så trevliga.
Under mina resor till Irland har jag fattat tycke för det irländska folket just för att de är så öppna, gästvänliga och trevliga. Jag börjar ana att det är likadant ”downunder”. Nu är jag sugen på att åka dit och se om så är fallet. För tv ljuder ju aldrig, eller?
