Mäh!
Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk är att man i skrift inte får med intonation, kroppsspråk och andra element som förtydligar det man säger med ord. Mitt nya favoritord är "mäh". Det får med allt, även i skrift. Från och med nu ska jar använda det så ofta jag kan!
Adjektiv - fantastiskare än någonsin
Språkpolisen här med en ny reflektion över svenska språkets utveckling. Dagens tema: adjektiv. Ni minns väl ramsan från skolan? "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Verb är saker man kan göra, hoppa, springa, se och höra. Adjektiven sen oss lär hurudana tingen är." Adjektiv beskriver alltså hur saker är. Inte hur vi gör något, det gör adverben. Men det är en annan historia.
Adjektiv kompareras för att beskriva hur något är i relation till något annat. Mamma är snällare än pappa. Det görs ofta med suffix, som i exemplet. Vissa adjektiv är starka, t.ex. bra-bättre-bäst. Inget nytt än så länge. Långa adjektiv, fick jag lära mig i skolan, böjer man med orden mera och mest för att språket ska flyta på bättre. Det är här min observation kommer in. Jag tycker mig höra att människor i min omgivning överger mera och mest för suffixkomparering. I stil med "Den här ölen är fantastiskare än den där". Mina svenska öron gillar inte så långa ord. Men de får kanske vänja sig, eller vad tror ni? Är det en ny trend?
Adjektiv kompareras för att beskriva hur något är i relation till något annat. Mamma är snällare än pappa. Det görs ofta med suffix, som i exemplet. Vissa adjektiv är starka, t.ex. bra-bättre-bäst. Inget nytt än så länge. Långa adjektiv, fick jag lära mig i skolan, böjer man med orden mera och mest för att språket ska flyta på bättre. Det är här min observation kommer in. Jag tycker mig höra att människor i min omgivning överger mera och mest för suffixkomparering. I stil med "Den här ölen är fantastiskare än den där". Mina svenska öron gillar inte så långa ord. Men de får kanske vänja sig, eller vad tror ni? Är det en ny trend?
Före vs Innan
Då var språkpolisen här. Ja, det hade ju varit ren och skär lögn att påstå att jag inte har en liten språkpolis bakom vänsterörat som för det mesta sitter och biter sig i tungan för att inte låta elak, men som ibland gör sig hörd. Men jag är övertygad om att det finns andra som påpekar språkfel betydligt oftare än jag gör. Eller?
För ett antal år sedan gjorde den härlige Spex-Anders mig och resten av Dracula-gänget uppmärksamma på skillnaden mellan före och innan. De flesta tittade på honom som frågetecken, och det är tydligt att Anders är en av de få i min bekantskapskrets som faktiskt har koll på det här. Utan att nämna namn vill jag påstå att de flesta lärare jag känner, bland annat ett flertal svensklärare, blandar ihop orden. Jag har själv nämnt skillnaden för några få personer och inser mer och mer att skillnaden snart kommer att vara borta.
Före är en preposition och ska följas av t.ex. ett substantiv eller ett pronomen. Exempel på detta är Vi måste träffas före middagen. och Får jag gå före dig i kön?.
Innan är huvudsakligen en konjunktion, vilken följs av en sats, som Sätt dig ner innan du börjar äta.
Dock används innan även som preposition, vilket skär i öronen på mig och säkert många andra. Okej, språk utvecklas och det går inte att hindra det, jag vet. Men måste då våra medier skynda på processen? Att de så kallade journalisterna som arbetar på aftonbladet.se har svårt för allt som har med språkriktighet att göra är ingen nyhet, men jag hade faktiskt lite högre tankar om andra medier. De senaste dagarna har TV4 sänt reklam för något stort mästerskap i simning. (Vilket mästerskap det handlar om har gått mig förbi, jag har fokuserat på grammatiken.) På hela skärmen står det INNAN MEDALJERNA. Suck! Ska vi ge upp kampen direkt? Jag antar det. Men det tar emot.
För ett antal år sedan gjorde den härlige Spex-Anders mig och resten av Dracula-gänget uppmärksamma på skillnaden mellan före och innan. De flesta tittade på honom som frågetecken, och det är tydligt att Anders är en av de få i min bekantskapskrets som faktiskt har koll på det här. Utan att nämna namn vill jag påstå att de flesta lärare jag känner, bland annat ett flertal svensklärare, blandar ihop orden. Jag har själv nämnt skillnaden för några få personer och inser mer och mer att skillnaden snart kommer att vara borta.
Före är en preposition och ska följas av t.ex. ett substantiv eller ett pronomen. Exempel på detta är Vi måste träffas före middagen. och Får jag gå före dig i kön?.
Innan är huvudsakligen en konjunktion, vilken följs av en sats, som Sätt dig ner innan du börjar äta.
Dock används innan även som preposition, vilket skär i öronen på mig och säkert många andra. Okej, språk utvecklas och det går inte att hindra det, jag vet. Men måste då våra medier skynda på processen? Att de så kallade journalisterna som arbetar på aftonbladet.se har svårt för allt som har med språkriktighet att göra är ingen nyhet, men jag hade faktiskt lite högre tankar om andra medier. De senaste dagarna har TV4 sänt reklam för något stort mästerskap i simning. (Vilket mästerskap det handlar om har gått mig förbi, jag har fokuserat på grammatiken.) På hela skärmen står det INNAN MEDALJERNA. Suck! Ska vi ge upp kampen direkt? Jag antar det. Men det tar emot.
Amerikansk språkkultur - sötaste du!
Facebook är spännande på det sättet att det speglar vår språkanvändning i stor utsträckning. På min vänlista finns vänner från hela världen, men majoriteten är svenska. Där finns några ur generationen över mig, men de skriver inte så flitigt. I min egen generation är det väldigt varierat hur mycket man skriver, vissa berättar var var eviga måltid intas och i vilket sällskap, andra berättar knappt att de får barn eller gifter sig. Jag har också en hel del ungdomar på min vänlista, före detta elever. (Av principssak är jag inte vän med nuvarande elever, men när vi inte längre har lärare-elev-relationen accepterar jag dem om de frågar.) På så vis får jag en spännande inblick i deras skriftspråk på ett annat plan än på jobbet. Som högstadielärare läser jag deras mer formella texter och hör dem tala, men det informella skriftspråket håller de flesta utanför skolan.
Att vi lånar ord och uttryck från andra språk är välkänt, likaså att en stor andel av de ord vi idag lånar in kommer från engelskan, oftast den amerikanska engelskan. Ungdomar är snabba när det gäller att anamma nya trender, ofta syns det mest typiska för en viss tid i ungdomskulturen. I språket är det naturligtvis likadant, och vill man lära sig de senaste uttrycken är det bland högstadieungdomar man ska placera sin avlyssningsutrustning. Två fenomen har fångat min uppmärksamhet den senaste tiden: superlativer och överdriven kärlek.
Sedan en tid tillbaka ska man inte bara träffa X, man ska träffa "finaste X". Man har inte hängt med Y och Z, utan "underbaraste Y och sötaste Z". Det här hör man sällan i tal, men i facebookstatusar är användandet av dessa superlativer numera högfrekvent. De som använder det är nästan uteslutande av kvinnligt kön och sällan äldre än 30 år. Vad är syftet? Måste vi övertyga våra mer ytliga bekanta att vi minsann har fantastiskt djupa relationer med nära vänner? Eller är det lättare att berätta för våra vänner genom en indirekt kommentar (med tag så klart) hur mycket de betyder för oss än att säga det rätt ut? Ett annat sätt att uttrycka dessa känslor är att man anger relationen till sina vänner. En klasskompis blir mamma, en granne blir pappa och större delen av gänget blir syskon. Någon enstaka föräras också titeln man eller hustru. Därför kan man läsa om 17-åringar som plötsligt genomgår skilsmässa, utan att några tårar fälls. De jag anger som släktingar är faktiskt det även utanför facebook. Men så tillhör jag ju inte längre ungdomarnas skara heller.
I amerikanska filmer och tv-serier uttalas frekvent orden "I love you", gärna till främlingar eller utan någon egentlig anledning. För mig har uttrycket "Jag älskar dig" mycket mer tyngd och känsla än "I love you", och så har det alltid varit. Första gången jag själv råkade ut för kulturkrocken var när jag jobbade på läger på Irland. Orden yttrades av en ny bekantskap från ett icke engelsktalande land och vi hade känt varandra i några dagar. Våra samtal handlade om ytliga saker som vad som stod på menyn vid nästa måltid eller vilka aktiviteter våra grupper hade sysslat med under dagen. En kväll småpratade vi i datorrummet och han avslutade samtalet med orden "Goodnight, I love you". Jag blev stum och mumlade nog tillbaka ett tveksamt "Goodnight", jag kunde inte klämma fram så starka ord till denna främling, även om jag var mycket medveten om skillnaderna i användning. Idag har dock denna mer ytliga användning spridit sig till svenskan. Mina elever kastar lätt ur sig att de älskar varandra fritt och öppet. Det kan handla om att de har varit tillsammans med sin pojk- eller flickvän en viss tid och uttrycker detta i en statusrad, men det kan också handla om vänner som vill tacka varandra för en trevlig grillkväll eller dag på stranden. Kärleksförklaringen brukar allt som oftast följas av ett antal hjärtan och fler utropstecken än Svenska Akademin tycker är lämpligt. Själv skulle jag inte kunna använda uttrycket så offentligt, för mig är det något privat. Jag har yttrat orden till färre personer än jag har fingrar på högerhanden och sällan så att någon annan än objektet för mina känslor hör. Mitt förhållningssätt och mitt sätt att reagera på det nya språkbruket får mig att känna mig gammal. Min spontana reaktion är att det nya sättet att använda uttrycket är fel, och min motreaktion är att det är fel att tycka att det är fel. Språkutveckling är naturlig och det är inte lönt att motarbeta processen. Ändå har jag svårt att ta det till mig.
Både dessa offentliga kärleksförklaringar och användandet av superlativer som epitet kommer från andra sidan Atlanten, förmedlat via tv och internet. Att det är just USA som ligger bakom trenden gör mig lite mer skeptisk. Varför det? Är det för att den amerikanska kulturen knappast kallar för finkultur här i Sverige? Eller har jag själv tagit till mig så mycket av den amerikanska kulturen att jag har tröttnat? Oavsett orsaken är det bara att ge med sig. Jag får väl börja skriva på facebook att jag älskar mina finaste, sötaste, underbaraste vänner. Även om jag är över 30.
Att vi lånar ord och uttryck från andra språk är välkänt, likaså att en stor andel av de ord vi idag lånar in kommer från engelskan, oftast den amerikanska engelskan. Ungdomar är snabba när det gäller att anamma nya trender, ofta syns det mest typiska för en viss tid i ungdomskulturen. I språket är det naturligtvis likadant, och vill man lära sig de senaste uttrycken är det bland högstadieungdomar man ska placera sin avlyssningsutrustning. Två fenomen har fångat min uppmärksamhet den senaste tiden: superlativer och överdriven kärlek.
Sedan en tid tillbaka ska man inte bara träffa X, man ska träffa "finaste X". Man har inte hängt med Y och Z, utan "underbaraste Y och sötaste Z". Det här hör man sällan i tal, men i facebookstatusar är användandet av dessa superlativer numera högfrekvent. De som använder det är nästan uteslutande av kvinnligt kön och sällan äldre än 30 år. Vad är syftet? Måste vi övertyga våra mer ytliga bekanta att vi minsann har fantastiskt djupa relationer med nära vänner? Eller är det lättare att berätta för våra vänner genom en indirekt kommentar (med tag så klart) hur mycket de betyder för oss än att säga det rätt ut? Ett annat sätt att uttrycka dessa känslor är att man anger relationen till sina vänner. En klasskompis blir mamma, en granne blir pappa och större delen av gänget blir syskon. Någon enstaka föräras också titeln man eller hustru. Därför kan man läsa om 17-åringar som plötsligt genomgår skilsmässa, utan att några tårar fälls. De jag anger som släktingar är faktiskt det även utanför facebook. Men så tillhör jag ju inte längre ungdomarnas skara heller.
I amerikanska filmer och tv-serier uttalas frekvent orden "I love you", gärna till främlingar eller utan någon egentlig anledning. För mig har uttrycket "Jag älskar dig" mycket mer tyngd och känsla än "I love you", och så har det alltid varit. Första gången jag själv råkade ut för kulturkrocken var när jag jobbade på läger på Irland. Orden yttrades av en ny bekantskap från ett icke engelsktalande land och vi hade känt varandra i några dagar. Våra samtal handlade om ytliga saker som vad som stod på menyn vid nästa måltid eller vilka aktiviteter våra grupper hade sysslat med under dagen. En kväll småpratade vi i datorrummet och han avslutade samtalet med orden "Goodnight, I love you". Jag blev stum och mumlade nog tillbaka ett tveksamt "Goodnight", jag kunde inte klämma fram så starka ord till denna främling, även om jag var mycket medveten om skillnaderna i användning. Idag har dock denna mer ytliga användning spridit sig till svenskan. Mina elever kastar lätt ur sig att de älskar varandra fritt och öppet. Det kan handla om att de har varit tillsammans med sin pojk- eller flickvän en viss tid och uttrycker detta i en statusrad, men det kan också handla om vänner som vill tacka varandra för en trevlig grillkväll eller dag på stranden. Kärleksförklaringen brukar allt som oftast följas av ett antal hjärtan och fler utropstecken än Svenska Akademin tycker är lämpligt. Själv skulle jag inte kunna använda uttrycket så offentligt, för mig är det något privat. Jag har yttrat orden till färre personer än jag har fingrar på högerhanden och sällan så att någon annan än objektet för mina känslor hör. Mitt förhållningssätt och mitt sätt att reagera på det nya språkbruket får mig att känna mig gammal. Min spontana reaktion är att det nya sättet att använda uttrycket är fel, och min motreaktion är att det är fel att tycka att det är fel. Språkutveckling är naturlig och det är inte lönt att motarbeta processen. Ändå har jag svårt att ta det till mig.
Både dessa offentliga kärleksförklaringar och användandet av superlativer som epitet kommer från andra sidan Atlanten, förmedlat via tv och internet. Att det är just USA som ligger bakom trenden gör mig lite mer skeptisk. Varför det? Är det för att den amerikanska kulturen knappast kallar för finkultur här i Sverige? Eller har jag själv tagit till mig så mycket av den amerikanska kulturen att jag har tröttnat? Oavsett orsaken är det bara att ge med sig. Jag får väl börja skriva på facebook att jag älskar mina finaste, sötaste, underbaraste vänner. Även om jag är över 30.
Engelsk språkhistoria
Twitter är bra. Jag twittrar inte så mycket själv, men läser desto mer. Det bästa med Twitter är att twittrare twittrar om andra twittrare. Just nu har jag snöat in på språkorienterade twittrare, de flesta med bas i USA skulle jag tro. Det började med Grammar Girl, coolaste namnet någonsin, och har genom henne blivit klart fler. Häromdagen såg jag en tweet (ett twitter?) om en kul summering av engelska språkets historia. Det här har jag ju kunnat massor om och tentat av, men allt sitter ju inte kvar. Bra att repetera ibland.
http://www.openculture.com/2011/06/history_of_english.html
http://www.openculture.com/2011/06/history_of_english.html
