Vad är en bra lärare?
Läraryrket är utsatt på många sätt. Alla känner en lärare, alla har gått i skolan och alla vet därför hur en lärare ska vara. Dock känner inte alla till de förutsättningar vi lärare arbetar utifrån. De vet inte hur mycket vi gör när eleverna inte är med. De vet inte hur mycket för- och efterarbete som krävs och hur mycket dokumentation som finns med i en lärares arbetsbeskrivning. Många tycker att lärare blir man inte, det är man. Visst krävs det en högskoleutbildning på 4,5 år eller mer, men det krävs också en personlighet som passar till yrket. Men vad är då en bra lärare? Och vem bestämmer vem som är bra? Jag tänkte börja med att dela upp det i fem olika perspektiv: elevens, förälderns, huvudmannens, samhällets och slutligen lärarens.
Eleven
Frågar du en elev hur en lärare ska vara säger nästan alla att hen ska vara snäll. Därefter skiljer det sig mer. Vissa kastar ur sig klyschor som att hen ska sätta höga betyg och inte ge några läxor, andra menar att hen ska vara lagom sträng och ställa krav. Många av mina elever kommer faktiskt tillbaka efter att de har gått vidare till gymnasiet och tackar mig för att jag ställde höga krav på dem, medan andra tycker att det är just det som är min brist. De kanske inte uppskattar det för stunden, men i efterhand brukar många av dem faktiskt vara glada över utmaning och förväntningar. Eleverna brukar också vilja att lektionerna ska vara inspirerande, roliga och individanpassade, även om de inte alltid använder just de orden.
För elever med struliga familjeförhållanden finns det en aspekt till: trygghet. Skolan kan bidra med den trygghet som hemmet kanske inte klarar av att leverera. Det kan handla om en vuxen att prata med när livet är tufft, eller bara en ytterligare åsikt när man tycker att föräldrarna är dumma. Den här delen av läraryrket ska man som lärare klämma in mellan, före och efter sina lektioner.
Föräldern
Föräldrar vill att barnen ska vara trygga och glada i skolan och att de ska nå målen i samtliga ämnen. Vissa föräldrar förväntar sig att eleverna ska utmanas till max, andra nöjer sig med att de klarar den nivå som anses vara godkänd. Ett fåtal föräldrar förväntar sig smärre mirakel. Men de flesta föräldrar vill nog bara att deras barn mår bra och trivs med sig själva och sin omvärld. Enstaka föräldrar bryr sig inte alls. Därav det andra stycket om elevperspektivet.
Huvudmannen
Huvudmannen är oftast en kommun eller en friskola. De har förväntningar som budgetmål och politiska mål. De vill att lärarna ska styra verksamheten mot alla dessa mål. Målen kan handla om att öka andelen elever med godkänt betyg i samtliga ämnen eller att att få eleverna att känna sig trygga i skolan. För huvudmannen är en bra lärare en lärare som ser till att dessa mål uppfylls. Oavsett medel.
Samhället
Ur samhällsperspektivet ska skolan producera välmående medborgare som fungerar väl i samhället. De ska helst klara sig ekonomiskt i framtiden och inte syssla med brottslighet. I praktiken handlar det alltså om välmående individer som har en värdegrund som överensstämmer med den som politikerna har bestämt ska genomsyra den svenska skolan, samt som har tillräckligt med kunskaper och färdigheter för att kunna skaffa och behålla ett betalande arbete. En bra lärare är då en lärare som förmedlar bra värderingar, lär eleverna att tänka själva, att ta ansvar och att lära vidare. En bra lärare är en som ser till att eleverna klarar sig bra i livet.
Läraren
Läraren måste i första hand förhålla sig till de direktiv man får från skolverket i form av skollag, värdegrund, läroplaner och kursplaner. Dessutom ska de förhålla sig till kommunens politiska mål, skolans direkta mål, förväntningar från elever och föräldrar. Och så ska läraren hinna med att förmedla något hen själv tror fungerar i ett klassrum.
När man frågar lärare vad som är viktigt i yrkesrollen kommer ämneskunskaper, engagemang, lyhördhet och ledarskap ofta fram. En lärare som saknar ordentliga ämneskunskaper har svårt att vinna respekt hos eleverna, kollegorna och föräldrarna. En lärare som inte kan ta sig an ledarrollen i klassrummet kan inte förmedla sitt budskap. En lärare som inte kan engagera sina elever förlorar dem på vägen. En lärare som inte lyssnar på elevernas signaler får till slut ingen respons och slutar utvecklas. Reflektion är ytterligare en viktig bit för att vara en bra lärare. Att tänka efter vad som går mer eller mindre bra är en förutsättning för att utvecklas. Görs det bäst enskilt eller i grupp? Det är upp till var och en, men jag tror att båda delar behövs.
Att läraryrket är komplext finns det ingen tvekan om, och jag är tveksam till att det finns någon lärare som lyckas behärska sin yrkesroll på ett helt fulländat sätt utifrån de olika perspektiven ovan. Jag har arbetat med många i min mening bra lärare. Betyder det att alla elever tycker om dem? Alla föräldrar? Alla kollegor? Nej, det lyckas ingen med. Är alla deras lektioner helt genomtänka? Kan de plocka fram kursplaner och citat ur skolans värdegrund på stående fot? Inte i alla lägen. Men var går då gränsen? Jag har kommit ut ur klassrummet med ryggen rak efter lektioner som jag själv tycker varit riktigt bra på många sätt. Förhoppningsvis tycker även eleverna det, men troligtvis inte allihop. Jag har nått fram till vissa elever, det vet jag, men inte till alla. Ska man låta eleverna rösta efter varje lektion hur bra den var? Ska man eftersträva ett genomsnitt? Är den sociala biten viktigare än undervisningen? Är en lärare som lyckas hjälpa svaga elever att nå målen i ett kärnämne mer värda än lärare som hjälper redan duktiga elever att prestera på sin högsta nivå i ett praktisk-estetiskt ämne? Är en lärare som lägger ner sin själ i skolans anti-mobbningsteam mer värd än kollegan som skriver protokoll, listor och ordnar småsaker runt omkring för att få arbetslaget att fungera? Är den rektor som håller budget bättre än den rektor vars namn alla eleverna kan?
Det finns många frågor här, just för att det inte finns något rätt svar.
En sak som är säker är att även bra lärare kan göra ett dåligt jobb, om hen inte får rätt förutsättningar. Tid för reflektion, möjlighet till att samtala med en mentor och kollegor för att utveckla sitt tänkande kring den komplexa vardag man ska hantera, rimlig gruppstorlek och lokaler som stimulerar snarare än hindrar är grunder. Kringpersonal som skolhälsovård, vaktmästeri, skolledning och måltidspersonal är viktiga, stöd från specialpedagoger likaså. Att få en chans att undervisa det man är utbildad till kan verka vara en självklarhet, men så är inte fallet. Möjlighet till fortbildning bör inte vara en möjlighet utan en skyldighet.
En sak har alla lärare gemnsamt: man vill vara bra lärare. Med rätt förutsättningar kan fler lärare få en chans att bli så bra som de vill vara. För lärare blir man för att man vill.
Eleven
Frågar du en elev hur en lärare ska vara säger nästan alla att hen ska vara snäll. Därefter skiljer det sig mer. Vissa kastar ur sig klyschor som att hen ska sätta höga betyg och inte ge några läxor, andra menar att hen ska vara lagom sträng och ställa krav. Många av mina elever kommer faktiskt tillbaka efter att de har gått vidare till gymnasiet och tackar mig för att jag ställde höga krav på dem, medan andra tycker att det är just det som är min brist. De kanske inte uppskattar det för stunden, men i efterhand brukar många av dem faktiskt vara glada över utmaning och förväntningar. Eleverna brukar också vilja att lektionerna ska vara inspirerande, roliga och individanpassade, även om de inte alltid använder just de orden.
För elever med struliga familjeförhållanden finns det en aspekt till: trygghet. Skolan kan bidra med den trygghet som hemmet kanske inte klarar av att leverera. Det kan handla om en vuxen att prata med när livet är tufft, eller bara en ytterligare åsikt när man tycker att föräldrarna är dumma. Den här delen av läraryrket ska man som lärare klämma in mellan, före och efter sina lektioner.
Föräldern
Föräldrar vill att barnen ska vara trygga och glada i skolan och att de ska nå målen i samtliga ämnen. Vissa föräldrar förväntar sig att eleverna ska utmanas till max, andra nöjer sig med att de klarar den nivå som anses vara godkänd. Ett fåtal föräldrar förväntar sig smärre mirakel. Men de flesta föräldrar vill nog bara att deras barn mår bra och trivs med sig själva och sin omvärld. Enstaka föräldrar bryr sig inte alls. Därav det andra stycket om elevperspektivet.
Huvudmannen
Huvudmannen är oftast en kommun eller en friskola. De har förväntningar som budgetmål och politiska mål. De vill att lärarna ska styra verksamheten mot alla dessa mål. Målen kan handla om att öka andelen elever med godkänt betyg i samtliga ämnen eller att att få eleverna att känna sig trygga i skolan. För huvudmannen är en bra lärare en lärare som ser till att dessa mål uppfylls. Oavsett medel.
Samhället
Ur samhällsperspektivet ska skolan producera välmående medborgare som fungerar väl i samhället. De ska helst klara sig ekonomiskt i framtiden och inte syssla med brottslighet. I praktiken handlar det alltså om välmående individer som har en värdegrund som överensstämmer med den som politikerna har bestämt ska genomsyra den svenska skolan, samt som har tillräckligt med kunskaper och färdigheter för att kunna skaffa och behålla ett betalande arbete. En bra lärare är då en lärare som förmedlar bra värderingar, lär eleverna att tänka själva, att ta ansvar och att lära vidare. En bra lärare är en som ser till att eleverna klarar sig bra i livet.
Läraren
Läraren måste i första hand förhålla sig till de direktiv man får från skolverket i form av skollag, värdegrund, läroplaner och kursplaner. Dessutom ska de förhålla sig till kommunens politiska mål, skolans direkta mål, förväntningar från elever och föräldrar. Och så ska läraren hinna med att förmedla något hen själv tror fungerar i ett klassrum.
När man frågar lärare vad som är viktigt i yrkesrollen kommer ämneskunskaper, engagemang, lyhördhet och ledarskap ofta fram. En lärare som saknar ordentliga ämneskunskaper har svårt att vinna respekt hos eleverna, kollegorna och föräldrarna. En lärare som inte kan ta sig an ledarrollen i klassrummet kan inte förmedla sitt budskap. En lärare som inte kan engagera sina elever förlorar dem på vägen. En lärare som inte lyssnar på elevernas signaler får till slut ingen respons och slutar utvecklas. Reflektion är ytterligare en viktig bit för att vara en bra lärare. Att tänka efter vad som går mer eller mindre bra är en förutsättning för att utvecklas. Görs det bäst enskilt eller i grupp? Det är upp till var och en, men jag tror att båda delar behövs.
Att läraryrket är komplext finns det ingen tvekan om, och jag är tveksam till att det finns någon lärare som lyckas behärska sin yrkesroll på ett helt fulländat sätt utifrån de olika perspektiven ovan. Jag har arbetat med många i min mening bra lärare. Betyder det att alla elever tycker om dem? Alla föräldrar? Alla kollegor? Nej, det lyckas ingen med. Är alla deras lektioner helt genomtänka? Kan de plocka fram kursplaner och citat ur skolans värdegrund på stående fot? Inte i alla lägen. Men var går då gränsen? Jag har kommit ut ur klassrummet med ryggen rak efter lektioner som jag själv tycker varit riktigt bra på många sätt. Förhoppningsvis tycker även eleverna det, men troligtvis inte allihop. Jag har nått fram till vissa elever, det vet jag, men inte till alla. Ska man låta eleverna rösta efter varje lektion hur bra den var? Ska man eftersträva ett genomsnitt? Är den sociala biten viktigare än undervisningen? Är en lärare som lyckas hjälpa svaga elever att nå målen i ett kärnämne mer värda än lärare som hjälper redan duktiga elever att prestera på sin högsta nivå i ett praktisk-estetiskt ämne? Är en lärare som lägger ner sin själ i skolans anti-mobbningsteam mer värd än kollegan som skriver protokoll, listor och ordnar småsaker runt omkring för att få arbetslaget att fungera? Är den rektor som håller budget bättre än den rektor vars namn alla eleverna kan?
Det finns många frågor här, just för att det inte finns något rätt svar.
En sak som är säker är att även bra lärare kan göra ett dåligt jobb, om hen inte får rätt förutsättningar. Tid för reflektion, möjlighet till att samtala med en mentor och kollegor för att utveckla sitt tänkande kring den komplexa vardag man ska hantera, rimlig gruppstorlek och lokaler som stimulerar snarare än hindrar är grunder. Kringpersonal som skolhälsovård, vaktmästeri, skolledning och måltidspersonal är viktiga, stöd från specialpedagoger likaså. Att få en chans att undervisa det man är utbildad till kan verka vara en självklarhet, men så är inte fallet. Möjlighet till fortbildning bör inte vara en möjlighet utan en skyldighet.
En sak har alla lärare gemnsamt: man vill vara bra lärare. Med rätt förutsättningar kan fler lärare få en chans att bli så bra som de vill vara. För lärare blir man för att man vill.
Hur är en bra lärare?
I måndags jobbade jag min första heldag sedan Adrian föddes, annorlunda och riktigt kul! (Jag fick gosa ikapp när jag kom hem.) Jag behåller mitt fackliga uppdrag på 10%, lagom mycket för att hålla igång huvudet men ändå hinna njuta av tiden med Adrian. Under dagen fick vi besök av LRs presschef, Zoran Alagic, som pratade om vad man ska tänka på om man blir kontaktad av media och hur man kan använda media för att få ut sitt budskap. Riktigt intressant! Han uppmanade oss alla att skriva en insändare eller debattartikel om någon för oss aktuell fråga. Spontant tänkte jag, "Nej, det får bli ett blogginlägg. Väldigt 2011."
I något läge nämndes det att "bra lärare" ska belönas med högre lön. Det svåra med det är ju ganska tydligt: vem bestämmer vad som är en bra lärare? Jag har funderat en hel del och tänkte formulera mina tankar snart, men fört tänkte jag kolla om det finns några tankar jag har missat.
Vad tycker DU karaktäriserar en bra lärare? Mina tankar kommer framöver.
I något läge nämndes det att "bra lärare" ska belönas med högre lön. Det svåra med det är ju ganska tydligt: vem bestämmer vad som är en bra lärare? Jag har funderat en hel del och tänkte formulera mina tankar snart, men fört tänkte jag kolla om det finns några tankar jag har missat.
Vad tycker DU karaktäriserar en bra lärare? Mina tankar kommer framöver.
Det är nog bara en svacka...
Ja, som ni märker är Jan Björklund inte min favorit. Nu har han gjort det igen. Söktrycket till lärarutbildningarna går ner enligt en sammanställning som Högskoleverket har gjort. Vissa högskolor väljer att inte starta de inriktningar som är minst populära och som vanligt är det främst naturvetarna som väljer bort lärarutbildningen. Är vi förvånade? Nej, självklart inte. Som naturvetare kan man tjäna betydligt mer som ingenjör eller på något annat sätt inom den privata sektorn, och med tanke på hur arbetssituationen för landets lärare stadigt försämras är det klokt att välja en annan karriärväg. Vad är Björklunds respons? "Det är en engångsföreteelse." Om vi inte låtsas om att problemet finns så slipper vi göra något åt det. Grattis, Björklund! Jag ser till att flytta till Finland när Adrian fyller 7, så han slipper den svenska skolan. För vid det laget lär det inte finnas några vettiga lärare kvar.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2495002/svagt-intresse-for-lararutbildningar
http://www.expressen.se/nyheter/1.2495002/svagt-intresse-for-lararutbildningar
Är kvalitet helt oviktigt, Björklund?
Nu har Jan Björklund kommit med ett nytt uttalande för att få uppmärksamhet. Sverige börjar i större utsträckning handla med Asien, främst med Kina och Japan. I Göteborg kan gymnasieelever sedan några år läsa både japanska och kinesiska (jag är osäker på vilken dialekt) som främmande språk på gymnasiet. Eftersom det är få elever som väljer språken har man hittat en lösning: Hvitfeldtska och Schillerska gymnasieskolorna erbjuder ett av språken var och övriga skolor, inklusive många friskolor, köper in platser i deras kurser, som ligger sent på eftermiddagen. Smidig lösning för att kunna erbjuda något udda till de elever som är intresserade. Men Björklund vill ta det ett steg längre. Eller, ett steg? Ett jättekliv är väl mer rätt. Björklund vill att ALLA högstadieskolor och gymnasier i hela Sverige ska erbjuda kinesiska som främmande språk, 15 år ska kommunerna få på sig att genomföra förändringen. Nyheten har spridit sig, jag fick reda på det via en bekant från Singapore och läste det sedan på twitter, från en twittrare som inte är svensk. Big news!
Nu kan man fundera på huruvida Björklund tänkte innan han pratade. Får några år sedan bestämdes att spanskan skulle komplettera tyskan och franskan i samtliga svenska grundskolor, på samma sätt som Björklund nu vill införa kinesiskan. Konstigt nog satt inte tusentals behöriga spanskalärare och väntade på jobb, vilket ledde till stora problem med rekrytering. Själv blev jag erbjuden ett helårsvikariat som spanskalärare när jag var 20 år och endast hade läst spanska två år på gymnasiet, helt utan högskoleutbildning. Många av de lärare som började arbeta kunde språket, många var modersmålstalare, men saknade helt pedagogisk utbildning. Jag har också hört berättas om spansklärare som inte kunde tillräckligt bra svenska för att kunna kommunicera med sina elever. Många elever valde att avsluta sina studier i förtid, alternativt fick snällbetyg och saknade ordentliga kunskaper. Många kan berätta om undervisning av bristande kvalitet.
Tror Jan Björklund att det finns flera tusen personer i sverige som pratar bra svenska och kinesiska samt har pedagogisk utbildning? Ska vi offra några tusen elever den här gången också? Jag är inte emot införandet av andra språk, men det måste ske på ett sätt som gör att man kan säkerställa kvaliteten.
Ett ytterligare problem uppstår på små skolor. Själv har jag i flera år nu arbetat på en skola där varje årskurs har 13-36 elever. Inom varje årskurs ska eleverna välja språk: tyska, franska, spanska eller förstärkt undervisning i svenska och/eller engelska. Alla som kan division förstår att vi har väldigt små språkgrupper. Spanskagrupperna brukar vara större, men mina tyskagrupper har bestått av enstaka elever, de största grupperna jag har haft i tyska har varit 6 elever. Det kanske låter lockande att undervisa så små grupper, men det är inte alls bra för undervisningen. Det är svårt att göra gruppövningar, och om bara några få elever är borta blir det svårt att gå vidare. En grupp på färre än 10 elever är svårarbetad i min åsikt. Hur ska det bli om vi ska dela upp de här små årskurserna på fem olika grupper i stället för fyra?
En reform som den Björklund föreslår kommer att resultera i undervisning av låg kvalitet. Så enkelt är det. Visst kommer det att finnas duktiga pedagoger, men om vi ska infria Björklunds vision kommer skolorna vara tvugna att anställa okunniga, outbildade pedagoger med bristande kunskaper i antingen svenska eller kinesiska.
En intressant twist på situationen är att Björklund talar om kinesiska som ett språk. Känner han inte till att det finna ett flertal olika dialekter, i vissa fall så olika att talarna inte förstår varandra över huvud taget. Vilken dialekt ska undervisas? Mandarin? Wu? Kantonesiska? Jan Björklund kanske ska ta och fundera lite mer på det här.
Nu kan man fundera på huruvida Björklund tänkte innan han pratade. Får några år sedan bestämdes att spanskan skulle komplettera tyskan och franskan i samtliga svenska grundskolor, på samma sätt som Björklund nu vill införa kinesiskan. Konstigt nog satt inte tusentals behöriga spanskalärare och väntade på jobb, vilket ledde till stora problem med rekrytering. Själv blev jag erbjuden ett helårsvikariat som spanskalärare när jag var 20 år och endast hade läst spanska två år på gymnasiet, helt utan högskoleutbildning. Många av de lärare som började arbeta kunde språket, många var modersmålstalare, men saknade helt pedagogisk utbildning. Jag har också hört berättas om spansklärare som inte kunde tillräckligt bra svenska för att kunna kommunicera med sina elever. Många elever valde att avsluta sina studier i förtid, alternativt fick snällbetyg och saknade ordentliga kunskaper. Många kan berätta om undervisning av bristande kvalitet.
Tror Jan Björklund att det finns flera tusen personer i sverige som pratar bra svenska och kinesiska samt har pedagogisk utbildning? Ska vi offra några tusen elever den här gången också? Jag är inte emot införandet av andra språk, men det måste ske på ett sätt som gör att man kan säkerställa kvaliteten.
Ett ytterligare problem uppstår på små skolor. Själv har jag i flera år nu arbetat på en skola där varje årskurs har 13-36 elever. Inom varje årskurs ska eleverna välja språk: tyska, franska, spanska eller förstärkt undervisning i svenska och/eller engelska. Alla som kan division förstår att vi har väldigt små språkgrupper. Spanskagrupperna brukar vara större, men mina tyskagrupper har bestått av enstaka elever, de största grupperna jag har haft i tyska har varit 6 elever. Det kanske låter lockande att undervisa så små grupper, men det är inte alls bra för undervisningen. Det är svårt att göra gruppövningar, och om bara några få elever är borta blir det svårt att gå vidare. En grupp på färre än 10 elever är svårarbetad i min åsikt. Hur ska det bli om vi ska dela upp de här små årskurserna på fem olika grupper i stället för fyra?
En reform som den Björklund föreslår kommer att resultera i undervisning av låg kvalitet. Så enkelt är det. Visst kommer det att finnas duktiga pedagoger, men om vi ska infria Björklunds vision kommer skolorna vara tvugna att anställa okunniga, outbildade pedagoger med bristande kunskaper i antingen svenska eller kinesiska.
En intressant twist på situationen är att Björklund talar om kinesiska som ett språk. Känner han inte till att det finna ett flertal olika dialekter, i vissa fall så olika att talarna inte förstår varandra över huvud taget. Vilken dialekt ska undervisas? Mandarin? Wu? Kantonesiska? Jan Björklund kanske ska ta och fundera lite mer på det här.
Skolans framtid - min framtid?
De senaste veckorna har jag grubblat mycket kring min karriär. Tja, eller kan man kalla det karriär när man har siktat in sig på ett yrkesområde där det i princip inte finns några karriärsmöjligheter? Som lärare är man lärare. Och? Inget mer. Ska man bli rektor? Nej tack, det är inte alls min grej. Satsa på en facklig karriär? Tja, det är spännande, men jag tror inte att det är det som är riktigt mitt spår heller. Jag provar på det just nu, men har inga intentioner att blir Metta Fjelkners efterträdare. Vad kan man då göra? Jag blir mer och mer tveksam om jag ska stanna kvar i skolans värld över huvud taget.
Under våren har det kommit flera domslut som trycker ner lärarna i skorna. Det handlar om mobbningsfall, där lärarna förväntas utföra smärre mirakel. (Jag vågar inte skriva mer då jag är direkt inblandad i en av domarna.) Nu senast handlar det om undervisningstiden. (http://www.lr.se/5.57d117212f7685e57a800012626.html) Om vi hela tiden får mer administrationsuppgifter, mer undervisningstid, högre krav på dokumentation och sämre rättssäkerhet, vem ska då vilja bli lärare? Alla som har potential att söka sig till andra områden kommer att göra det, de som blir kvar är inte de som är de bästa lärarna. Tyvärr. Förtjänar våra barn inte bra lärare? Lönerna suger, det är ingen hemlighet. Vi jobbar ihjäl oss. Vad är tacken? En chokladask på skolavslutningen? Den ständiga ursäkten "ni har ju ett långt sommarlov" från allmänheten? Jotack, vi har jobbat in de timmarna med råge under läsåret. Om jag hade lagt mina studieår på att bli ingenjör hade jag troligtvis tjänat minst 10000:-/månad mer än jag gör idag. Om jag hade blivit läkare ännu mer. Är jag värd så lite för att jag väljer att arbeta med människor?
Vart ska jag då ta vägen? Jag har alltid föreställt mig själv som gymnasielärare, snart kanske det dyker upp någon tjänst som passar mig. Om 40-talisterna går i pension någon gång. Det var tydligen populärt att bli tyskalärare för 40-talister. Inget ont om dem, men det gör att det inte finns några tjänster att söka. Men gymnasielärarna har det inte direkt bättre än grundskolelärarna. Ska jag ge mig in i universitetsvärlden? Eller ska jag läsa lite mer och försöka bli något slags språkkonsult? Tänk om någon kunde berätta vad som är bäst, vad mycket enklare det hade varit.
En sak är säker. Om jag ska göra något som kan kallas karriär måste jag bort från skolan. För det skeppet är på väg att sjunka. Snabbt. Och jag vill se till att få en flyväst. Nu.
Under våren har det kommit flera domslut som trycker ner lärarna i skorna. Det handlar om mobbningsfall, där lärarna förväntas utföra smärre mirakel. (Jag vågar inte skriva mer då jag är direkt inblandad i en av domarna.) Nu senast handlar det om undervisningstiden. (http://www.lr.se/5.57d117212f7685e57a800012626.html) Om vi hela tiden får mer administrationsuppgifter, mer undervisningstid, högre krav på dokumentation och sämre rättssäkerhet, vem ska då vilja bli lärare? Alla som har potential att söka sig till andra områden kommer att göra det, de som blir kvar är inte de som är de bästa lärarna. Tyvärr. Förtjänar våra barn inte bra lärare? Lönerna suger, det är ingen hemlighet. Vi jobbar ihjäl oss. Vad är tacken? En chokladask på skolavslutningen? Den ständiga ursäkten "ni har ju ett långt sommarlov" från allmänheten? Jotack, vi har jobbat in de timmarna med råge under läsåret. Om jag hade lagt mina studieår på att bli ingenjör hade jag troligtvis tjänat minst 10000:-/månad mer än jag gör idag. Om jag hade blivit läkare ännu mer. Är jag värd så lite för att jag väljer att arbeta med människor?
Vart ska jag då ta vägen? Jag har alltid föreställt mig själv som gymnasielärare, snart kanske det dyker upp någon tjänst som passar mig. Om 40-talisterna går i pension någon gång. Det var tydligen populärt att bli tyskalärare för 40-talister. Inget ont om dem, men det gör att det inte finns några tjänster att söka. Men gymnasielärarna har det inte direkt bättre än grundskolelärarna. Ska jag ge mig in i universitetsvärlden? Eller ska jag läsa lite mer och försöka bli något slags språkkonsult? Tänk om någon kunde berätta vad som är bäst, vad mycket enklare det hade varit.
En sak är säker. Om jag ska göra något som kan kallas karriär måste jag bort från skolan. För det skeppet är på väg att sjunka. Snabbt. Och jag vill se till att få en flyväst. Nu.
