Lattemorsan i Göteborg

Ni vet uttrycket "han är inte torr bakom öronen", som betyder att någon är nybörjare eller ovan i något sammanhang. Idag förstod jag plötsligt varifrån det kommer. När ett spädbarn äter från nappflaska händer det att det läcker vid mungipan. Om barnet ifråga då sitter/ligger i en ofördelaktig vinkel rinner maten ibland ner längs kinden, in bakom örat. Adrian är torr bakom öronen nu. Jag torkade bort maten.

Jag har alltid drömt om att ha ett eget bibliotek. Ett litet, småmörkt rum med bokhyllor som täcker stora delar av väggarna, fyllda med böcker. Därtill ska det finnas två läsfåtöljer, ett litet bord att ställa sina tekoppar på och en musikanläggning för att spela klassisk musik. För i mitt bibliotek får man bara dricka te. Och all annan musik än klassisk är förbjuden. Något annat passar liksom inte in. I bokhyllorna ska det finnas böcker av alla sorter: gamla, nya, tjocka, tunna, skönlitteratur, faktaböcker, uppslagsverk och lexikon. Det där med lexikon är ju något som jag nästan samlar på, vilket ni kanske vet om ni har titta i mina bokhyllor. I mitt bibliotek ska jag sitta regniga kvällar och läsa, eller prata med en vän. Det finns en sak till som måste finnas i mitt bibliotek, och det är en gammal jordglob. En väns mamma har en fantastisk möbel: en gammaldags jordglob i trä som också är ett barskåp. Om jag skulle lyckas lägga vantarna på en sådan kanske man kan få ta en whishy eller ett glas portvin i mitt bibliotek också. Men idag hittade jag något nästan lika bra.
Min makes farmor gick bort förra vintern, tråkigt nog. Nu är det dags att tömma huset så att det kan säljas. Familjen har samlat på sig massor av prylar över åren och vi har varit där idag för att se om det fanns något vi skulle vara intresserade av och för att hjälpa till. Eller, J hjälpte till, jag tog mest hand om sonen. Det finns gott om gamla böcker som gärna kan få flytta in i vårt hem, även om vi just nu inte riktigt har plats. En härligt kulturskatt är Nordisk Familjebok. Detta tidsdokument säger så mycket om den tid då den gavs ut och jag skulle verkligen vilja ha den. Om vi får plats, vill säga. Och så hittade jag den plötsligt. En jordglob! Precis som jag tänkt mig! Den står på en rejäl fot i trä och själva globen är i dova färger. Även en gammal jordglob är ett tidsdokument. På den här globen finns länder som Kinesiska Riket, Indiska Riket, Arabien och Persien. Det finns också ett hav som heter "Stora eller Stilla Oceanen". Jag är mycket tacksam att ingen annan var intresserade av denna underbara pjäs som nu ska få bo hos oss. Fantastiskt! Det mest historiska i kartväg jag finns i lägenheten idag är min altas från mellanstadiet, med länger som Östtyskland, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Den här globen förgyllde min dag!

Då var språkpolisen här. Ja, det hade ju varit ren och skär lögn att påstå att jag inte har en liten språkpolis bakom vänsterörat som för det mesta sitter och biter sig i tungan för att inte låta elak, men som ibland gör sig hörd. Men jag är övertygad om att det finns andra som påpekar språkfel betydligt oftare än jag gör. Eller?

För ett antal år sedan gjorde den härlige Spex-Anders mig och resten av Dracula-gänget uppmärksamma på skillnaden mellan före och innan. De flesta tittade på honom som frågetecken, och det är tydligt att Anders är en av de få i min bekantskapskrets som faktiskt har koll på det här. Utan att nämna namn vill jag påstå att de flesta lärare jag känner, bland annat ett flertal svensklärare, blandar ihop orden. Jag har själv nämnt skillnaden för några få personer och inser mer och mer att skillnaden snart kommer att vara borta.

Före är en preposition och ska följas av t.ex. ett substantiv eller ett pronomen. Exempel på detta är Vi måste träffas före middagen. och Får jag gå före dig i kön?.
Innan är huvudsakligen en konjunktion, vilken följs av en sats, som Sätt dig ner innan du börjar äta.

Dock används innan även som preposition, vilket skär i öronen på mig och säkert många andra. Okej, språk utvecklas och det går inte att hindra det, jag vet. Men måste då våra medier skynda på processen? Att de så kallade journalisterna som arbetar på aftonbladet.se  har svårt för allt som har med språkriktighet att göra är ingen nyhet, men jag hade faktiskt lite högre tankar om andra medier. De senaste dagarna har TV4 sänt reklam för något stort mästerskap i simning. (Vilket mästerskap det handlar om har gått mig förbi, jag har fokuserat på grammatiken.) På hela skärmen står det INNAN MEDALJERNA. Suck! Ska vi ge upp kampen direkt? Jag antar det. Men det tar emot.

"Lattemorsa" syftar väl egentligen på ytliga, ofta ganska högutbildade mammor som skaffar barn hyfsat sent i livet och spenderar föräldraledigheten på café med vänninorna, eller? Feltolkar jag begreppet? Jag har även en sak på barnvagnen som benämns "lattehållare". Den är otroligt praktisk, med plats för två "lattar" och med ett extra fack med dragkedja. Det som oftast förvaras i hållaren är ju egentligen min vattenflaska (man måste dricka mycket vatten när man ammar!) och ibland en flaska med ersättning. Inte mycket latte där alltså.
Idag fick ordet en ny innebörd för mig. Är en lattemorsa en mamma som är så desperat att få i sig sin latte att hon dricker den knappt fesljummen, trots att den har micrats en gång, för att sonen plötsligt vill ha mat just när kaffet är färdigt, kanske? Idag kändes det så.

När man tittar på neccessären man har sitt smink i och upptäcker att det står Libero på dragkedjan, då vet man att man är småbarnsförälder.

Kan bebisar pussas? Adrian har ett nytt beteende och jag kan inte sätta fingret på det. När han ligger på min axel och övar på att lyfta på huvudet händer det att han vrider ansiktet mot mitt, öppnar munnen och liksom pussar mig på kinden. Han har gjort det ett par gånger, och han har inte alltid varit hungrig heller. Kan han ha märkt att jag pussar honom en massa och försöker sig på samma sak? Himla mysigt är det i alla fall, även om det kittlas!
#bordeköpanågonbokombarnsutveckling

Det här med barn är inte lätt. Kommunikationen är lite försvårad av att inlärningen av adekvata språkkunskaper inte kommit igång ännu. Adrian är jättegullig. Dock lite mindre gullig de senaste dagarna. Inte rent estetiskt, alltså, det är mer beteendet som påverkar mitt tycke. Han är inne i en ny skrikfas. Vi tror att det handlar om magen. Den verkar inte fungera optimalt. Det gör att det är stört omöjligt att sova själv i vagnen eller sängen, det enda som duger är placering på en annan människas axel/bröst. Det är inte heller säkert att det duger. Sovandet kan när som helst avbrytas för lite mer skrik. Som vuxen kan man bli något frustrerad över att inte direkt finna lösningen till skrikandet. När blöjan är bytt, barnet är matat, lagom mängd mat har hittat vägen tillbaka upp igen, oftast med sikte på någon vuxen persons kläder och/eller möbler i hemmet och alla olika ställningar är provade tryter fantasin. Vad gör man för att få barnet att tycka att livet är lite mer behagligt? Maken testade en ny metod i förmiddags. I ett försök att kommunicera med sonen härmade han de ljud som sonen yttrade. På något magiskt vis verkade detta lugna sonen. Frågan är om sonen helt enkelt bara ville kommunicera med någon på sitt eget språk. Eller om han häpnade av konkurrensen. Oavsett så tycks detta vara en kortsiktig lösning. Vi orkar nog inte sitta uppe halva natten och härma bajskrystningar och missnöjestjut halva natten. En språkkurs för Adrian kanske vore på sin plats.

Ja, som ni märker är Jan Björklund inte min favorit. Nu har han gjort det igen. Söktrycket till lärarutbildningarna går ner enligt en sammanställning som Högskoleverket har gjort. Vissa högskolor väljer att inte starta de inriktningar som är minst populära och som vanligt är det främst naturvetarna som väljer bort lärarutbildningen. Är vi förvånade? Nej, självklart inte. Som naturvetare kan man tjäna betydligt mer som ingenjör eller på något annat sätt inom den privata sektorn, och med tanke på hur arbetssituationen för landets lärare stadigt försämras är det klokt att välja en annan karriärväg. Vad är Björklunds respons? "Det är en engångsföreteelse." Om vi inte låtsas om att problemet finns så slipper vi göra något åt det. Grattis, Björklund! Jag ser till att flytta till Finland när Adrian fyller 7, så han slipper den svenska skolan. För vid det laget lär det inte finnas några vettiga lärare kvar.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2495002/svagt-intresse-for-lararutbildningar

Nu har Jan Björklund kommit med ett nytt uttalande för att få uppmärksamhet. Sverige börjar i större utsträckning handla med Asien, främst med Kina och Japan. I Göteborg kan gymnasieelever sedan några år läsa både japanska och kinesiska (jag är osäker på vilken dialekt) som främmande språk på gymnasiet. Eftersom det är få elever som väljer språken har man hittat en lösning: Hvitfeldtska och Schillerska gymnasieskolorna erbjuder ett av språken var och övriga skolor, inklusive många friskolor, köper in platser i deras kurser, som ligger sent på eftermiddagen. Smidig lösning för att kunna erbjuda något udda till de elever som är intresserade. Men Björklund vill ta det ett steg längre. Eller, ett steg? Ett jättekliv är väl mer rätt. Björklund vill att ALLA högstadieskolor och gymnasier i hela Sverige ska erbjuda kinesiska som främmande språk, 15 år ska kommunerna få på sig att genomföra förändringen. Nyheten har spridit sig, jag fick reda på det via en bekant från Singapore och läste det sedan på twitter, från en twittrare som inte är svensk. Big news!
Nu kan man fundera på huruvida Björklund tänkte innan han pratade. Får några år sedan bestämdes att spanskan skulle komplettera tyskan och franskan i samtliga svenska grundskolor, på samma sätt som Björklund nu vill införa kinesiskan. Konstigt nog satt inte tusentals behöriga spanskalärare och väntade på jobb, vilket ledde till stora problem med rekrytering. Själv blev jag erbjuden ett helårsvikariat som spanskalärare när jag var 20 år och endast hade läst spanska två år på gymnasiet, helt utan högskoleutbildning. Många av de lärare som började arbeta kunde språket, många var modersmålstalare, men saknade helt pedagogisk utbildning. Jag har också hört berättas om spansklärare som inte kunde tillräckligt bra svenska för att kunna kommunicera med sina elever. Många elever valde att avsluta sina studier i förtid, alternativt fick snällbetyg och saknade ordentliga kunskaper. Många kan berätta om undervisning av bristande kvalitet.
Tror Jan Björklund att det finns flera tusen personer i sverige som pratar bra svenska och kinesiska samt har pedagogisk utbildning? Ska vi offra några tusen elever den här gången också? Jag är inte emot införandet av andra språk, men det måste ske på ett sätt som gör att man kan säkerställa kvaliteten.
Ett ytterligare problem uppstår på små skolor. Själv har jag i flera år nu arbetat på en skola där varje årskurs har 13-36 elever. Inom varje årskurs ska eleverna välja språk: tyska, franska, spanska eller förstärkt undervisning i svenska och/eller engelska. Alla som kan division förstår att vi har väldigt små språkgrupper. Spanskagrupperna brukar vara större, men mina tyskagrupper har bestått av enstaka elever, de största grupperna jag har haft i tyska har varit 6 elever. Det kanske låter lockande att undervisa så små grupper, men det är inte alls bra för undervisningen. Det är svårt att göra gruppövningar, och om bara några få elever är borta blir det svårt att gå vidare. En grupp på färre än 10 elever är svårarbetad i min åsikt. Hur ska det bli om vi ska dela upp de här små årskurserna på fem olika grupper i stället för fyra?
En reform som den Björklund föreslår kommer att resultera i undervisning av låg kvalitet. Så enkelt är det. Visst kommer det att finnas duktiga pedagoger, men om vi ska infria Björklunds vision kommer skolorna vara tvugna att anställa okunniga, outbildade pedagoger med bristande kunskaper i antingen svenska eller kinesiska.
En intressant twist på situationen är att Björklund talar om kinesiska som ett språk. Känner han inte till att det finna ett flertal olika dialekter, i vissa fall så olika att talarna inte förstår varandra över huvud taget. Vilken dialekt ska undervisas? Mandarin? Wu? Kantonesiska? Jan Björklund kanske ska ta och fundera lite mer på det här.

Facebook är spännande på det sättet att det speglar vår språkanvändning i stor utsträckning. På min vänlista finns vänner från hela världen, men majoriteten är svenska. Där finns några ur generationen över mig, men de skriver inte så flitigt. I min egen generation är det väldigt varierat hur mycket man skriver, vissa berättar var var eviga måltid intas och i vilket sällskap, andra berättar knappt att de får barn eller gifter sig. Jag har också en hel del ungdomar på min vänlista, före detta elever. (Av principssak är jag inte vän med nuvarande elever, men när vi inte längre har lärare-elev-relationen accepterar jag dem om de frågar.) På så vis får jag en spännande inblick i deras skriftspråk på ett annat plan än på jobbet. Som högstadielärare läser jag deras mer formella texter och hör dem tala, men det informella skriftspråket håller de flesta utanför skolan.
Att vi lånar ord och uttryck från andra språk är välkänt, likaså att en stor andel av de ord vi idag lånar in kommer från engelskan, oftast den amerikanska engelskan. Ungdomar är snabba när det gäller att anamma nya trender, ofta syns det mest typiska för en viss tid i ungdomskulturen. I språket är det naturligtvis likadant, och vill man lära sig de senaste uttrycken är det bland högstadieungdomar man ska placera sin avlyssningsutrustning. Två fenomen har fångat min uppmärksamhet den senaste tiden: superlativer och överdriven kärlek.
Sedan en tid tillbaka ska man inte bara träffa X, man ska träffa "finaste X". Man har inte hängt med Y och Z, utan "underbaraste Y och sötaste Z". Det här hör man sällan i tal, men i facebookstatusar är användandet av dessa superlativer numera högfrekvent. De som använder det är nästan uteslutande av kvinnligt kön och sällan äldre än 30 år. Vad är syftet? Måste vi övertyga våra mer ytliga bekanta att vi minsann har fantastiskt djupa relationer med nära vänner? Eller är det lättare att berätta för våra vänner genom en indirekt kommentar (med tag så klart) hur mycket de betyder för oss än att säga det rätt ut? Ett annat sätt att uttrycka dessa känslor är att man anger relationen till sina vänner. En klasskompis blir mamma, en granne blir pappa och större delen av gänget blir syskon. Någon enstaka föräras också titeln man eller hustru. Därför kan man läsa om 17-åringar som plötsligt genomgår skilsmässa, utan att några tårar fälls. De jag anger som släktingar är faktiskt det även utanför facebook. Men så tillhör jag ju inte längre ungdomarnas skara heller.
I amerikanska filmer och tv-serier uttalas frekvent orden "I love you", gärna till främlingar eller utan någon egentlig anledning. För mig har uttrycket "Jag älskar dig" mycket mer tyngd och känsla än "I love you", och så har det alltid varit. Första gången jag själv råkade ut för kulturkrocken var när jag jobbade på läger på Irland. Orden yttrades av en ny bekantskap från ett icke engelsktalande land och vi hade känt varandra i några dagar. Våra samtal handlade om ytliga saker som vad som stod på menyn vid nästa måltid eller vilka aktiviteter våra grupper hade sysslat med under dagen. En kväll småpratade vi i datorrummet och han avslutade samtalet med orden "Goodnight, I love you". Jag blev stum och mumlade nog tillbaka ett tveksamt "Goodnight", jag kunde inte klämma fram så starka ord till denna främling, även om jag var mycket medveten om skillnaderna i användning. Idag har dock denna mer ytliga användning spridit sig till svenskan. Mina elever kastar lätt ur sig att de älskar varandra fritt och öppet. Det kan handla om att de har varit tillsammans med sin pojk- eller flickvän en viss tid och uttrycker detta i en statusrad, men det kan också handla om vänner som vill tacka varandra för en trevlig grillkväll eller dag på stranden. Kärleksförklaringen brukar allt som oftast följas av ett antal hjärtan och fler utropstecken än Svenska Akademin tycker är lämpligt. Själv skulle jag inte kunna använda uttrycket så offentligt, för mig är det något privat. Jag har yttrat orden till färre personer än jag har fingrar på högerhanden och sällan så att någon annan än objektet för mina känslor hör. Mitt förhållningssätt och mitt sätt att reagera på det nya språkbruket får mig att känna mig gammal. Min spontana reaktion är att det nya sättet att använda uttrycket är fel, och min motreaktion är att det är fel att tycka att det är fel. Språkutveckling är naturlig och det är inte lönt att motarbeta processen. Ändå har jag svårt att ta det till mig.
Både dessa offentliga kärleksförklaringar och användandet av superlativer som epitet kommer från andra sidan Atlanten, förmedlat via tv och internet. Att det är just USA som ligger bakom trenden gör mig lite mer skeptisk. Varför det? Är det för att den amerikanska kulturen knappast kallar för finkultur här i Sverige? Eller har jag själv tagit till mig så mycket av den amerikanska kulturen att jag har tröttnat? Oavsett orsaken är det bara att ge med sig. Jag får väl börja skriva på facebook att jag älskar mina finaste, sötaste, underbaraste vänner. Även om jag är över 30.

Det blev inga skor. De var inte lika snygga på foten som de var på hyllan. Eller var det mitt samvete som påverkade mitt omdöme? Hmmm....

Att köpa eller inte köpa. Som föräldraledig är man inte rik, det är en sak som är säker. Och de pengar man har borde gå till barnet, eller? Fast jag såg ju ett par skor på rean häromdan som jag inte kan glömma. Lagom högklackade, så där så man inte får ont i fötterna men ändå snygga. Och nedsatta med 30%. Fast jag har inte så mycket pengar över den här månaden. Och borde prioritera babygym och babysitter. Men de var ju så snygga. Får jag? Borde jag? Det blir nog en promenad in till stan för att prova i alla fall. Jag brukar tänka att om man dagen efter går och tänker på något man sett så vill man ju verkligen ha det. Eller? Försöker jag bara hitta ursäkter för min egen överkonsumtion? Jag tänker inte förneka att jag är ett offer för konsumtionssamhällets propaganda. Eller så är jag bara lite svag. Eller ska jag gå ner på djupet och försöka skylla allt på den där gången i min ungdom som ett barn kallade mig farbror, att det är därför jag försöker framhäva min kvinnliga sida genom att köpa högklackade skor? Njae, det går nog inte. Hmmmmm. Om de är bekväma, så kanske. Eller? Om maken inte hinner läsa det här och ringa och övertala mig att låta bli innan jag är i affären, är det okej då? Och alla miljönissar håller tyst, tack. Jag vet att min shopping inte är miljömedveten. Jag är en dålig människa. Men en dålig människa i snygga skor är lite bättre än en dålig människa utan snygga skor, eller?

De senaste veckorna har jag grubblat mycket kring min karriär. Tja, eller kan man kalla det karriär när man har siktat in sig på ett yrkesområde där det i princip inte finns några karriärsmöjligheter? Som lärare är man lärare. Och? Inget mer. Ska man bli rektor? Nej tack, det är inte alls min grej. Satsa på en facklig karriär? Tja, det är spännande, men jag tror inte att det är det som är riktigt mitt spår heller. Jag provar på det just nu, men har inga intentioner att blir Metta Fjelkners efterträdare. Vad kan man då göra? Jag blir mer och mer tveksam om jag ska stanna kvar i skolans värld över huvud taget.
Under våren har det kommit flera domslut som trycker ner lärarna i skorna. Det handlar om mobbningsfall, där lärarna förväntas utföra smärre mirakel. (Jag vågar inte skriva mer då jag är direkt inblandad i en av domarna.) Nu senast handlar det om undervisningstiden. (http://www.lr.se/5.57d117212f7685e57a800012626.html) Om vi hela tiden får mer administrationsuppgifter, mer undervisningstid, högre krav på dokumentation och sämre rättssäkerhet, vem ska då vilja bli lärare? Alla som har potential att söka sig till andra områden kommer att göra det, de som blir kvar är inte de som är de bästa lärarna. Tyvärr. Förtjänar våra barn inte bra lärare? Lönerna suger, det är ingen hemlighet. Vi jobbar ihjäl oss. Vad är tacken? En chokladask på skolavslutningen? Den ständiga ursäkten "ni har ju ett långt sommarlov" från allmänheten? Jotack, vi har jobbat in de timmarna med råge under läsåret. Om jag hade lagt mina studieår på att bli ingenjör hade jag troligtvis tjänat minst 10000:-/månad mer än jag gör idag. Om jag hade blivit läkare ännu mer. Är jag värd så lite för att jag väljer att arbeta med människor?
Vart ska jag då ta vägen? Jag har alltid föreställt mig själv som gymnasielärare, snart kanske det dyker upp någon tjänst som passar mig. Om 40-talisterna går i pension någon gång. Det var tydligen populärt att bli tyskalärare för 40-talister. Inget ont om dem, men det gör att det inte finns några tjänster att söka. Men gymnasielärarna har det inte direkt bättre än grundskolelärarna. Ska jag ge mig in i universitetsvärlden? Eller ska jag läsa lite mer och försöka bli något slags språkkonsult? Tänk om någon kunde berätta vad som är bäst, vad mycket enklare det hade varit.
En sak är säker. Om jag ska göra något som kan kallas karriär måste jag bort från skolan. För det skeppet är på väg att sjunka. Snabbt. Och jag vill se till att få en flyväst. Nu.

Twitter är bra. Jag twittrar inte så mycket själv, men läser desto mer. Det bästa med Twitter är att twittrare twittrar om andra twittrare. Just nu har jag snöat in på språkorienterade twittrare, de flesta med bas i USA skulle jag tro. Det började med Grammar Girl, coolaste namnet någonsin, och har genom henne blivit klart fler. Häromdagen såg jag en tweet (ett twitter?) om en kul summering av engelska språkets historia. Det här har jag ju kunnat massor om och tentat av, men allt sitter ju inte kvar. Bra att repetera ibland.
http://www.openculture.com/2011/06/history_of_english.html