Lattemorsan i Göteborg

De senaste dagarna har handlat om mjölk. Dels i den form som kommer ur mina bröst. Dels i den form som skapats för att efterlikna den först nämnda formen. Dels i den minst trevliga formen: när den kommer ut igen. Sonen växer inte som han ska. Då ska ALLA inom sjukvården ha åsikter om hur man ammar, när man ammar, hur ofta man ammar och så vidare. Dessutom ska det tillmatas med bröstmjölksersättning. När sonen har ammat och fått i sig sin ersättning kräks han upp delar av det han fått i sig. På sig själv. På omgivningen. Och på den som är närmast. Det är för det mesta jag. Det innebär att lägenheten mest luktar sur mjölk. Blä. Om man kunde köpa sonen en färdigutvecklad magmun så att han slutar kräkas skulle jag betala dyrt för det.
Mjölk innebär också prestige. Amningsdiskussionen har varit högaktuell det senaste året, kanske sedan Solsidan tog upp ämnet. Om man inte ammar är man en dålig mamma. Eller? Räcker det att man gör sitt bästa? Jag inbillade mig att jag tyckte att det räckte att göra sitt bästa, men likväl satt jag häromkvällen i tårar över att sonen inte åt ordentligt. Att det ska vara så laddat att kunna klämma fram de där magiska dropparna. Efter lite grunnande kom jag fram till att ångesten i mitt fall hänger ihop med att det här är den mest basala uppgift en kvinna har. Vårt primära mål är att fortplanta oss och att ta hand om vår avkomma till dess den kan ta hand om sig själv. För mannen är det att befrukta en kvinna, för kvinnan att föda fram barnet och ge det mat och värme. Att misslyckas med uppdraget med stort U är inte lätt. Vilken tur att det finns alternativ. Och, tjejer, jag tycker att även ni som inte ammar kan vara bra kvinnor. Jag har bara lite svårt med mig själv just nu. Fast sonen ska nog bli stor ändå, oavsett hur mycket jag lyckas amma. Och hur ofta. Och när. Och var. Och...

Multitasking, eller simultankapacitet som man säger på svenska, lär ju vara något typiskt kvinnligt. För min del har det på senare år blivit något som snarare är negativt än positivt. Jag vill fylla mitt liv med så mycket att det nog är bäst att göra minst tre saker samtidigt. Vilket innebär att man gör allting halvdant. Ett klassiskt exempel är att äta middag medans man tittar på en favoritserie på tv och läser bloggar. Och kollar facebook så klart. Är det hälsosamt att fylla livet med så mycket? Ja misstänker att mitt effektiviseringssinne snart kommer att ge mig magsår. Jag är helt övertygad om att jag måste bli av med dessa dåliga vanor snarast. Jag misstänker att A kan vara en hjälp i detta. När man sitter och ammar kan man inte alltid luta sig fram mot datorn för att läsa nyheter samtidigt. Då får man nöja sig med att bara amma och lyssna på musik. Det räcker faktiskt ganska bra.
Men det finns en annan aspekt av simultankapacitet, den lite mer positiva aspekten, som jag märker att jag börjar utveckla. Det handlar om att göra saker med vänster hand som man bara trodde att man kunde göra med höger, att lyfta upp ett ledset barn ur barnvagnen utan att tappa nappen som ligger på hans mage och att ge sonen D-droppar medan man fixar sin förmiddagslatte. Vad man kan när man måste!

Jag är inte typen som vet vilken musik som spelas på radio. Jag vet vad jag gillar och lyssnar på det. Men det kan ju bli lite trist också, så nu har jag aktivt lyssnat på "ny" musik. En fördel med att vara hemma på dagarna och ha spotify på datorn är att man med några knapptryckningar kan leta sig fram till nya artister, grupper och plattor man har missat. Anledningen till att jag skriver "ny" är att större delen av den musik jag lyssnat på senaste tiden är ganska gammal.
Under sista månaderna av graviditeten fastnade jag rejält för svenska giganter som Georg Riedel och Jan Johansson. Jag har kännt till dem tidigare, men nu hag jar lyssnat sönder t.ex. Jazz på svenska. En underbar platta! Just nu har jag via Helen Sjöholms senaste projekt börjat lyssna igenom lite av Billy Joels verk. Man har ju hört så mycket av musiken förut, utan att kunna sätta fingret på vem det är som sjunger. Skön musik. Riktigt skön.
Men snart får det nog bli lite mer musikaler...

I 30 år har jag varit mig själv. Hela tiden har jag utvecklats, men ändå med fokus på vem JAG är. Mina stora intressen är språk och musik, och på olika sätt har jag utvecklat mina färdigheter och provat på olika saker. Jag har läst olika kurser i olika språk, utbildat mig till språklärare, rest runt i världen, försökt hålla kontakten med vänner i andra länder. Jag har spelat i olika ensembler, försökt mig på nya instrument och testat nya musikstilar. Vid sidan om har jag lärt känna människor, lärt mig nya saker av andra, trevat mig fram till någon sorts sanning kring vem jag är. Vem det nu är.
För en knapp månad sedan skedde DET. Det största som kan hända en människa. Jag blev mamma. Lille A kom till världen, lite tidigare än planerat. Han är underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Nu ska jag vara mammaledig i över ett år, jag ska börja joba igen i augusti 2012. Jag har verkligen längtat efter det här avbrottet. Jag är lite rastlös i själen, letar hela tiden efter nya utmaningar och har börjat grubbla över vad jag vill göra av mitt liv. Ska jag verkligen fortsätta som högstadielärare länge till? Eller vad finns det för alternativ? Jag har sett mamamledigheten som en chans att få fundera lite till och kanske fatta ett beslut om att ändra kurs, och i så fall om åt vilket håll. Mammaledigheten inleddes med några dagar mer på sjukhus än normalt eftersom A hade så bråttom ut. Sedan kom vi hem och började hitta lite rutiner och började lära känna vår son. Underbart! Men jag har redan börjat bli rastlös! Visst, A är hur söt som helst, och det värmer mitt hjärta så när han gråter och det går att lugna ner honom bara genom att plocka upp honom i famnen. Att vara viktigast i hela världen för någon är speciellt. Det är otroligt mysigt att amma honom, så fina stunder! Men sedan då? Den intellektuella stimulansen är inte på topp. Jag ska nog inte berätta för sköterskorna på BB och BVC hur tidigt vi var ute på café. Jag får helt enkelt lite panik av att bara sitta hemma och vänta på nästa amning eller blöjbyte. Jag behöver mer än så.
Jag har också märkt att jag har blivit någon annan i vänner och bekantas ögon. När jag tar mig till ett socialt sammanhang pratar väldigt få med mig om något annat än A. Jag är mästare på att rabbla siffror nu. Hur mycket för tidigt kom han? Hur gammal är han nu? Hur lång var han? Hur mycket vägde han? Och nu? Visst, han är fantastisk och jag förstår att många är intresserade av att titta på mitt lilla underverk. Sedan finns det den andra sorten. De som inte bryr sig. Som tittar lite snett och ser ut att tänka "Jaha, nu kommer hon och ska sno all uppmärksamhet för att hon har lyckats klämma ut den där". När jag försöker prata om något annat får jag ofta inget som helst gehör. Har alla redan glömt bort att jag är en överdrivet social person som har ett stort behov av att prata med andra? Jag vill faktiskt prata om annat än bebisar ibland. Jo, det är sant. Jag är lite rädd att JAG plötsligt inte finns längre, att den jag var innan har bytts ut mot en ny person som heter MAMMA. Mamma-delen har lagts till den person jag var innan, inte ersatt den. Snälla världen, glöm inte bort vem jag var tidigare. Jag är fortfarande den jag var innan. Bara lite annorlunda. Men jag finns kvar här. Jag lovar!