Lattemorsan i Göteborg

Den här bloggen har för övrigt fört med sig att jag har börjat rota i minnet i den lilla lådan längst bak, där mina gamla html-kunskaper har legat och samlat damm i drygt tio år.
(Jag och min kompis Jennifer gjorde en fantastisk hemsida ihop, först med en superenkel mall, sedan utgick jag från den för att göra om allt från grunden. Galet kul! Vi lärde oss en hel del om programmering helt själva. Jag hade en skrivbok där jag skrev upp olika taggar som var bra att kunna. Så länge sedan var det. Vi surfade med hjälp av modem. Sena bronsåldern alltså.)
I alla fall har jag börjat sakna funktioner som jag inte hittar här på blogg.se. Så då är det ju bara att skriva in radbrytningar, länkar, kursivering och andra småsaker. Vilka minnen! Hoppas maken är stolt över mig! :-D



(Om någon som läser det här är född på 90-talet kanske ni inte känner igen animerade gif-bilder. De var det coolaste man kunde lägga in på sin hemsida 1997. Bara så ni vet. Ascoolt.)

Jag är ju inte bara typen som tittar på matlagningsprogram på tv och köper kokböcker utan att utveckla min kulinariska sida, jag läser ju också ett antal matbloggar. Och jag lagar naturligtvis normalt sett inga recept från dem heller. Men nu, när jag ändå är igång, har jag faktiskt även testat ett recept från en matblogg jag följer. Den heter Linnéas Skafferi och är sådär mysig. (Att Linnéa dessutom fick sitt första barn några veckor efter att Adrian föddes gör ju att jag bara inte kan sluta följa den, det fattar ju vem som helst. Även om hon inte direkt skriver om sitt barn.)

Linnéa presenterade häromdagen ett galet läskande recept på hemmagjord glass som man kan göra helt utan glassmaskin. Om ni redan har hunnit klicka på länken suckar ni säkert och tänker "Men Mia, vi vet ju att du haaaaatar jordnötter mer än något annat i hela universum!". Jo, det är sant. Så jag skippade det, så klart! Och Konsum Friggagatans utbud av bakprodukter är något begränsat, så det blev inga tjusiga chokladknappar heller, det blev mörk blockchoklad som jag hackade själv. Det blev helt galet gott! Så om ni blir hembjudna till oss på middag de närmsta månaderna kan ni nu lista ut vad ni kommer att få som dessert. Det här var smaskigt!

Nu är jag igång ordentligt. Jag har hunnit med två recept till, dock ur samma kokbok. Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten
Recept:
Svampbakad korv med bön- och kikärtssallad (s.25) Falukorven delas påpå längden, på korvhalvorna bres en svampröra ut och sedan gratineras det hela i ugnen. Svampröran bestod av hackad lök, hackad svamp, en kall, kokt potatis, riven ost, dragon och persilja (som byttes ut mot provencalska örter) samt ett ägg (som vi hade glömt köpa, så det struntade vi i). Salladen var enkel: kikärtor, haricots verts, rödlör och en vinägrett med senap.
Resultat:
Jag älskar svamp, men det ser inte så aptitligt ut. Och så gott var det faktiskt inte heller. Salladen var god, men det kunde kanske varit något mer i också. Det smakade okej, men inte mer än så. Jag tror inte vi kommer att göra det här igen, möjligtvis salladen, med viss variation.



Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten
Recept:
Musslor med ansjovis. (s. 38) Fräs ihop hackad lök, vitlök, ansjovis, musslor och persilja (som ersattes med dill), låt koka några minuter med vatten och citron. Servera med pasta och riven parmesanost.
Resultat:
Jag är ledsen att behöva säga det, men det här var faktiskt inte alls gott. Frågan är vem av oss som måste äta resterna till lunch imorgon. För det här vill ingen av oss äta igen.



Summering: Jeremy börjar tappa förtroendet för kokboken. Konsum hade slut på persilja. Jag hoppas att de andra recepten jag har valt ut resulterar i smakligare måltider än de här. Verkligen.

Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten, en av mina favoriter, en kokbok jag faktiskt har använt mycket. Enkla recept baserade på saker man ofta har hemma. Enkelt men gott!
Recept:
Spenat- och ostpannkaka (sid. 107) En tjockpannkaka med spenat och riven ost. Jag fuskade och använde hackad spenat eftersom det var det vi hade hemma, och osten blev inte någon lagrad sak utan en påse som låg i frysen, utspädd med resterna från kylen. Jag följde också tipset och lade till lite stekt bacon. Man skulle äta den med sallad till, men det hade vi ingen. I stället fick mammas hemmagjorda lingonsylt göra pannkakan sällskap.
Resultat:
Lättlagat recept och det blev riktigt gott. Problemet var att pannkakan enligt receptet skulle vara i ugnen 20-25 minuter. Efter en timma var jag riktigt hungrig, men då smakade det ju också ännu godare. Det här gör jag gärna igen!
(Jag kanske borde bifoga ett snyggt foto här, men när middagen blir klar strax efter kl 22 finns det inte tålamod till sådant.)

I morse läste jag på facebook om en vän till en vän, Maria, som tänker laga och baka sig igenom sin kokbokssamling. Inspirerad av "Landet Brunsås" ska hon laga tre recept ur varje kokbok hon har hemma, vilket tydligen är genomsnittet av lagade recept per kokbok. Hon skriver om utmaningen i sin blogg här: http://bote.se/~Maria/blog/.

Tja, jag kan ju villigt erkänna att de flesta av mina kokböcker aldrig fått komma in i köket. Jag är typen som regelbundet tittar på matlagningsprogram och tänker "det där ser ju både lätt, billigt och gott ut, det borde jag kunna fixa" och sedan går ut i köket och lagar till samma halvfabrikat som vanligt. Frustrationen över vår monotona mathållning ökar i perioder och då försöker vi bättra oss, med veckomatsedel och storhandling. Det brukar hålla en vecka eller två, sedan är vi tillbaka i våra vanliga rutiner. Så självklart tänker jag hänga på Marias utmaning! Fast jag nöjer mig nog med ett recept per kokbok.

Jag passade på att städa vår stora bokhylla ikväll, dels för att barnsäkra de nedersta hyllorna, dels för att kolla efter var alla kokböcker finns. När jag plötsligt tjöt till "gissa vad jag hittade" svarade maken lugnt "den där blåa kokboken du har pratat om". Japp, där var den! Jag har den senaste tiden pratat en hel del om en gammal favorit som jag faktiskt använde väldigt mycket när jag flyttade hemifrån, men som jag inte kunnat hitta på länge: Mer smak på vardagsmaten (Norstedts). Boken är nu fylld med dryga tiotalet gula post it-lappar som markerar recept som jag är sugen på. När Jeremy har rensat blir det planering av nästa veckas mat. Jag börjar med mina gamla favoriter, så tar vi resten av böckerna sedan.

En sak jag noterade när jag rensade i bokhyllan är att jag verkar ha en förkärlek för tematiska kokböcker. Jag hittade två böcker om kyckling, en om kräftor, en om ris, en om citroner, en om potatis och ett helt gäng om matkultur från ett visst land. Ska man våga sig på haggis? Kan man göra dolmades hemma? Sauerbraten? Vi börjar med något lättare tror jag.

Jag återkommer med en inventering av alla kokböcker vi har. Observera att jag inte har någon tidsplan för det här lilla projektet, det får ta den tid det tar. Men det ska bli kul!

Nu är Adrian inne i en mammig fas. Det innebär att så länge han är glad så duger de flesta, men om han blir ledsen är det bara jag som kan trösta honom. Igår kväll gick det ganska bra med pappa igen, en otrolig lättnad för alla, men så var det inte för en vecka sedan. För mig innebär detta att jag inte riktigt kan med att lämna honom till någon barnvakt, det känns inte snällt mot varken barnvakterna eller mot Adrian. Alltså har Adrian fått följa med mig på mina jobbmöten i veckan. Fördelen med att jobba inom skolan är att ingen vågar påstå att barn är ivägen, även om jag själv igår tyckte att mötet blev lite jobbigt, då Adrian blev lite gnällig. Men på det stora hela har det funkat bra. Han har tittat på människor, suttit i mitt knä, stått i mitt knä, ammat och sovit. Och så har han tajmat in två stora laddningar i blöjan under möten i samma rum, vid två olika tillfällen. Halvdiskret. Men det får man väl leva med! Min kollega Lars försökte i måndags lägga fram det som att LR hade med sig en liten maskot på mötet. Min chef, rektor Camilla, ägnade halva mötet åt att gå runt med min son på axeln igår. Och när skolchefen Ann-Christin häromdagen pratade om nedskärningar och annat mindre kul lättade Adrian upp stämningen rejält genom sina små glädjetjut. Nu har vi bara ett jobbpass kvar i veckan och det är en utbildningsgrej med LR i Göteborg. Håll tummarna att det går lika bra idag som det gick i måndags. Helst lite bättre än det gick igår. Nästa vecka är det lov. Sedan hoppas jag att det funkar att ha barnvakt igen!

En "riktig" hemmamamma lagar all mat själv. Burkmat är för lata, dåliga mammor som inte älskar sina barn. Eller? Nej, jag kommer absolut köpa massor av burkmat framöver, men man kan ju också spara en del pengar genom att göra egen barnmat, och så länge det bara handlar som puré på frukt och grönsaker är det ju så enkelt. Just nu puréar jag som om det gällde livet. I frysen finns puré av potatis, morot, palstrenacka, katrinplommon, päron, bärmix, mango och banan, broccoli, ärtor och broccolimix (broccoli, morot och blomkål). Och papaya.
I förra veckan skulle jag gå till öppna förskolan. Lagom dissad kände man sig när man möttes av en skylt med texten "Idag är det fullt! Välkommen åter!". Vad skulle jag hitta på då? Jag gick till en lite större mataffär och passade på att handla råvaror till några fler purésorter så klart. Mangopurén ligger i frysen, persiljeroten väntar fortfarande på sitt öde i kylen, men de senaste dagarna har handlat om något annat. Papayan. (Alla som spontant började nynna på "Papaya coconut" räcker upp en hand.) En papaya kostar 19.90 på Ica Olskroken. Det är både styckpris och kilopris, vilket jag vänligt påpekade för personalen i fruktdisken. Jag är nämligen lite skeptisk till att alla papayor väger exakt 1000g. Det var i alla fall styckpris.
När min papaya hade mognat i några dagar för mycket bestämde jag mig för att ta itu med den. Fram med potatisskalaren! Det hade nog varit lite lättare om den var helt färsk, nu fick jag kämpa ganska friskt en stund. Men skalet åkte av. Sedan delade jag min papaya och tog mig an kärnhuset. Kärnorna ser ut som något en insekt lämnat efter sig som en ledtråd till Gil Grissom i CSI. När man skalat och kärnat ur en papaya är den inte större än en avocado. Började i det här läget ana att det inte skulle bli så prisvärt som jag hade trott. Jag fortsatte med att dela halvorna i avlånga bitar, som jag sedan delade ytterligare, så att jag hade bitar inte helt olika sockerbitar. Dags att ta fram stavmixern. Det var nu jag kom på att stavmixern hade lagt av mitt i mangopurén. Kunde det vara så att den bara var överhettad och skulle funka? Nej, då! Stendöd!
Hur hanterar man då sina små bitar papaya när stavmixern är stendöd? Jag hittade en äggskivare som både skivar och klyftar ägg. Den fick bli mitt nästa redskap! I med bitar för att göra mindre bitar. Det blev slafsigt. Till slut hade jag en massa med betydligt mindre bitar, men klart för stora för Adrian. Jaha? Vad nu? Jag slängde i alla i vår minsta kastrull med lite vatten, kanske kunde man koka bitarna lite så att de gick att mosa med vatten? Nja. Lite mer mosigt, men fortfarande inte puré. Vad göra?
Igår gick jag till slut till en av våra större elektronikkedjor för att kolla in utbudet av stavmixers. Nu äger vi en superdupermegamultibra stavmixer med turboknapp! Fattar ni hur bra den måste vara? Dubbelt så hög effekt som den första, en extra behållare, den klassiska mixerbunken, turboknappen och 25:- skänktes till rosa bandet. Kunde det bli bättre? Fattar ni hur fantastisk denna stavmixer måste vara? Väl hemma plockade jag fram den skurna, hackade, småkokade papayan ur kylen och mixade röran med min nya superduperstavmixer. Oj, vad slät purén blev! Framtida puréer kommer bli sååååå släta! Dags att portionera ut purén i isbitsformarna. En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Slut? Vad? Slut? Det kan väl inte stämma? Allt detta slit för sex ynka smakportioner papayapuré? Ärligt? Seriöst?
Jag kommer köpa papayapuré på burk i framtiden.

Jodå. Visst. Det är väl klart. Det kunde väl jag också lista ut. Jag menar, skriver man det rätt ut så är det klart att det inte funkar längre. När jag skrev här att Adrian minsann sovit hela nätter flera dagar på raken så var det som om han läste det och tänkte "haha, nu ska hon minsann få se". Visst attan ville han äta kl 4 i morse! Det kunde väl jag också lista ut att han skulle vilja.

Ja, då har vi alltså hittat den så kallade vardagslunken. Den förändras så smått efterhand som Adrian växer, men det finns numera ett tydligt mönster. En dag ser ut ungefär såhär.

Morgon
Adrian vaknar oftast mellan kl 6 och kl 7. Vi går upp, ammar och han somnar om i soffan. Beroende på dagsformen (och huruvida jag har fått sova hela natten) kanske jag ägnar hans sovtid åt att diska eller plocka i lägenheten. Eller titta på Grey's Anatomy, House M.D eller något annat superviktigt. Om jag är riktigt trött orkar jag inte ens fixa fram en serie att titta på som jag egentligen vill se, då blir det något i stil med Efter 10, Project Runway eller brittiska husletarprogram. Om jag har tur klämt också dagens första kaffe in här. Latte alltså, från Tassimo-maskinen. Förmiddags-tv kan med fördel bytas ut mot t.ex. en barnvagnspromenad.

Lunch
Om jag inte har något inplanerat har jag kanske skaffat en lunchdejt på stan med någon som har en stund över. Det kan vara arbetande vänner, då blir det en ganska kort lunch, eller sådana med lite mer flexibla arbetstider, då blir det ofta lite längre umgänge. Har jag ingen lunchdejt blir det gårdagens middag som matlåda, ätes i det tempo som Adrian tillåter.

Eftermiddag
Har vi inte haft en lunchdejt försöker jag hitta på något på eftermiddagen. Det kan vara en barnvagnspromenad, fika med någon annan lattemorsa (japp, Kajsa, nu kallar jag även dig för lattemorsa!), besök på någon öppen förskola eller shopping. Inte för att jag har lyckats ta mig in på någon öppen förskola ännu. Det var fullt en gång. Och babygrupperna krockar ofta med annat jag har planerat. Men jag jobbar på det.

Kväll
Maken kommer hem från jobbet och då börjar det. Middag. Disk. Ganska troligt tvätt. En lite gnällig bebis. Mat till bebis. Nattning av bebis, vilket kan innebära allt från två minuter till en timma. Sedan kraschar vi i säng. Otroligt socialt, det här.

Utöver detta klämmer jag in en del jobb. Någon förmiddag och/eller någon eftermiddag tar jag mig över bron för möten av olika slag. Då brukar jag se till att någon annan gosar med Adrian så att jag kan fokusera. Det ger mig energi för resten av veckan. Jag anade inte att det kunde vara så här kul att jobba, 10% är verkligen helt lagom!

Jag måste återkomma till det där med barnvagnspromenader. Kan det bli mer typiskt? För er som inte känner till konceptet så träffas några föräldralediga personer av valfritt kön (alltid mammor) på lämplig plats (i 99% av fall i någon ända av Slottsskogen) för att promenera en stund och samtidigt behandla lagom många samtalsämnen. Skulle pinsam tystnad uppstå finns ett par säkra kort att plocka fram: smakportioner, sömnvanor och barnvagnsmärken. Sömnvanor är ett särskilt lämpligt samtalsämne då det alltid är aktuellt. Barnets sömnvanor påverkar nämligen en mammas liv till stor del, och vanorna ändras oftare än en av mina grannar byter kalsonger. Det gäller dock att glädjas åt ett barns positiva sömnutveckling, oavsett hur dåligt ens egna barn har sovit den senaste veckan. Håll minen och le! När man promenerat lagom länge brukar man hamna vid ett café (Villa Belparc eller Björngårdsvillan), där man turas om att ta sig till kassan för att beställa sin latte. Om man är lite svettig efter promenaden kan man unna sig en bit morotskaka. För de där gravidkilona man ville bli av med kommer ju ändå inte försvinna de närmsta dagarna. Eller veckorna. När man har fikat klart, barnen har ammats och några barn har fått ny blöja är det dags att röra på sig. Det kan vara dags att åka hem, annars kan promenaden nu förvandlas till en liten shoppingrunda. Vad man kollar efter? Barnkläder förstås! Som ni förstår ska man hålla sig långt borta från barnvagnspromenader om man inte själv har barn. Jag kan själv tycka att det är lite väl typiskt. Fast himla trevligt!

Nu måste jag gå och lägga mig. Det kan ju hända att Adrian bryter sitt mönster av att sova ca 21-07 (tre nätter på raken är väl ett mönster?) och vill äta mitt i natten. Då måste jag ha fått några timmars sömn. Man vågar ju inte chansa.

Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk är att man i skrift inte får med intonation, kroppsspråk och andra element som förtydligar det man säger med ord. Mitt nya favoritord är "mäh". Det får med allt, även i skrift. Från och med nu ska jar använda det så ofta jag kan!

Filmen Hundtricket handlade om hur killar kunde använda hundar för att få kontakt med tjejer. Främmande tjejer skulle börja prata med dem bara för att de hade en hund. Precis så funkar det med bebisar.
På spårvagnen är det helt naturligt att börja prata med de andra föräldrarna som baxar på sina barnvagnar och håller tummarna att barnet ska vara tyst en lagom lång stund tills man ska gå av, om allt och inget. Oftast om hur det funkar att åka spårvagn med barnvagn. Eller om vilket märke på vagn man har.
På BVC börjar man prata med andra föräldrar. Första kommentaren i ett samtal handlar alltid om hur gammalt det yngsta barnet är. Något i stil med "Det var en liten en." eller "Hen kan inte vara gammal." Under konversationens gång kommer föräldern till det äldre barnet någon gång yttra den totalt ologiska frasen "Det går så fort!", som om tidens hastighet skulle kunna variera. Jag suckade de första gångerna jag fick höra detta. Idag kom jag på mig själv att säga samma sak. Med en klump i magen, naturligtvis. Jag är lika typisk som alla andra förstagångsmammor.
En annan grupp jag har börjat konversera frekvent med är mina grannar. Utöver de ytliga hälsningsfraserna blir det nu utbyte av ytterligare några ytligheter, angående min son. Vi bor i ett lägenhetshus i centrum, ett inte direkt barnvänligt område, så de flesta som bor här har inte barn. Vi är "de som har fått barn". Vi har bott här i drygt fyra år och innan Adrian föddes hade jag pratat mer än ytligt med ett par i uppgången samt den äldre damen i lägenheten bredvid som gick bort i somras. Nu har jag pratat med inte mindre än tre tjejer i min egen ålder, granngubben, några killar och två tanter, varav den ena stolt förklarar att hon minsann kommer ihåg att pojken heter Adrian, "Det är ju ett så fiiiint namn!" Detta bara den senaste månaden.
Den stora frågan är då: hur ointressant var man inte innan man fick barn?

Det är spännande att se hur mycket ens egen prestation påverkas av andra människor. Att prata engelska med en modersmålstalare går mycket bättre för de flesta än att tala med någon som har språket som andraspråk och bryter på sitt modersmål. Samma effekt finns i andra situationer.

Jag blev i vintras tillfrågad att medverka på en spelning med en blåsarensemble. Det är en kvintett som nu gör ett projekt med några oktetter och jag spelar andra oboe. I gruppen är jag utan tvekan sämst, men jag hänger med utan att behöva skämmas för mycket. Eftersom de andra är så mycket bättre känner jag mig tvungen att prestera på topp, och bara för det spelar jag bättre än annars. Varför spelar jag inte så bra när jag sitter i blåsorkestern på ett vanligt rep? Det är så härligt att märka vad man kan när man bara skärper till sig. Jag kan ju!

Läraryrket är utsatt på många sätt. Alla känner en lärare, alla har gått i skolan och alla vet därför hur en lärare ska vara. Dock känner inte alla till de förutsättningar vi lärare arbetar utifrån. De vet inte hur mycket vi gör när eleverna inte är med. De vet inte hur mycket för- och efterarbete som krävs och hur mycket dokumentation som finns med i en lärares arbetsbeskrivning. Många tycker att lärare blir man inte, det är man. Visst krävs det en högskoleutbildning på 4,5 år eller mer, men det krävs också en personlighet som passar till yrket. Men vad är då en bra lärare? Och vem bestämmer vem som är bra? Jag tänkte börja med att dela upp det i fem olika perspektiv: elevens, förälderns, huvudmannens, samhällets och slutligen lärarens.

Eleven
Frågar du en elev hur en lärare ska vara säger nästan alla att hen ska vara snäll. Därefter skiljer det sig mer. Vissa kastar ur sig klyschor som att hen ska sätta höga betyg och inte ge några läxor, andra menar att hen ska vara lagom sträng och ställa krav. Många av mina elever kommer faktiskt tillbaka efter att de har gått vidare till gymnasiet och tackar mig för att jag ställde höga krav på dem, medan andra tycker att det är just det som är min brist. De kanske inte uppskattar det för stunden, men i efterhand brukar många av dem faktiskt vara glada över utmaning och förväntningar. Eleverna brukar också vilja att lektionerna ska vara inspirerande, roliga och individanpassade, även om de inte alltid använder just de orden.
För elever med struliga familjeförhållanden finns det en aspekt till: trygghet. Skolan kan bidra med den trygghet som hemmet kanske inte klarar av att leverera. Det kan handla om en vuxen att prata med när livet är tufft, eller bara en ytterligare åsikt när man tycker att föräldrarna är dumma. Den här delen av läraryrket ska man som lärare klämma in mellan, före och efter sina lektioner.

Föräldern
Föräldrar vill att barnen ska vara trygga och glada i skolan och att de ska nå målen i samtliga ämnen. Vissa föräldrar förväntar sig att eleverna ska utmanas till max, andra nöjer sig med att de klarar den nivå som anses vara godkänd. Ett fåtal föräldrar förväntar sig smärre mirakel. Men de flesta föräldrar vill nog bara att deras barn mår bra och trivs med sig själva och sin omvärld. Enstaka föräldrar bryr sig inte alls. Därav det andra stycket om elevperspektivet.

Huvudmannen
Huvudmannen är oftast en kommun eller en friskola. De har förväntningar som budgetmål och politiska mål. De vill att lärarna ska styra verksamheten mot alla dessa mål. Målen kan handla om att öka andelen elever med godkänt betyg i samtliga ämnen eller att att få eleverna att känna sig trygga i skolan. För huvudmannen är en bra lärare en lärare som ser till att dessa mål uppfylls. Oavsett medel.

Samhället
Ur samhällsperspektivet ska skolan producera välmående medborgare som fungerar väl i samhället. De ska helst klara sig ekonomiskt i framtiden och inte syssla med brottslighet. I praktiken handlar det alltså om välmående individer som har en värdegrund som överensstämmer med den som politikerna har bestämt ska genomsyra den svenska skolan, samt som har tillräckligt med kunskaper och färdigheter för att kunna skaffa och behålla ett betalande arbete. En bra lärare är då en lärare som förmedlar bra värderingar, lär eleverna att tänka själva, att ta ansvar och att lära vidare. En bra lärare är en som ser till att eleverna klarar sig bra i livet.

Läraren
Läraren måste i första hand förhålla sig till de direktiv man får från skolverket i form av skollag, värdegrund, läroplaner och kursplaner. Dessutom ska de förhålla sig till kommunens politiska mål, skolans direkta mål, förväntningar från elever och föräldrar. Och så ska läraren hinna med att förmedla något hen själv tror fungerar i ett klassrum.
När man frågar lärare vad som är viktigt i yrkesrollen kommer ämneskunskaper, engagemang, lyhördhet och ledarskap ofta fram. En lärare som saknar ordentliga ämneskunskaper har svårt att vinna respekt hos eleverna, kollegorna och föräldrarna. En lärare som inte kan ta sig an ledarrollen i klassrummet kan inte förmedla sitt budskap. En lärare som inte kan engagera sina elever förlorar dem på vägen. En lärare som inte lyssnar på elevernas signaler får till slut ingen respons och slutar utvecklas. Reflektion är ytterligare en viktig bit för att vara en bra lärare. Att tänka efter vad som går mer eller mindre bra är en förutsättning för att utvecklas. Görs det bäst enskilt eller i grupp? Det är upp till var och en, men jag tror att båda delar behövs.

Att läraryrket är komplext finns det ingen tvekan om, och jag är tveksam till att det finns någon lärare som lyckas behärska sin yrkesroll på ett helt fulländat sätt utifrån de olika perspektiven ovan. Jag har arbetat med många i min mening bra lärare. Betyder det att alla elever tycker om dem? Alla föräldrar? Alla kollegor? Nej, det lyckas ingen med. Är alla deras lektioner helt genomtänka? Kan de plocka fram kursplaner och citat ur skolans värdegrund på stående fot? Inte i alla lägen. Men var går då gränsen? Jag har kommit ut ur klassrummet med ryggen rak efter lektioner som jag själv tycker varit riktigt bra på många sätt. Förhoppningsvis tycker även eleverna det, men troligtvis inte allihop. Jag har nått fram till vissa elever, det vet jag, men inte till alla. Ska man låta eleverna rösta efter varje lektion hur bra den var? Ska man eftersträva ett genomsnitt? Är den sociala biten viktigare än undervisningen? Är en lärare som lyckas hjälpa svaga elever att nå målen i ett kärnämne mer värda än lärare som hjälper redan duktiga elever att prestera på sin högsta nivå i ett praktisk-estetiskt ämne? Är en lärare som lägger ner sin själ i skolans anti-mobbningsteam mer värd än kollegan som skriver protokoll, listor och ordnar småsaker runt omkring för att få arbetslaget att fungera? Är den rektor som håller budget bättre än den rektor vars namn alla eleverna kan?

Det finns många frågor här, just för att det inte finns något rätt svar.

En sak som är säker är att även bra lärare kan göra ett dåligt jobb, om hen inte får rätt förutsättningar. Tid för reflektion, möjlighet till att samtala med en mentor och kollegor för att utveckla sitt tänkande kring den komplexa vardag man ska hantera, rimlig gruppstorlek och  lokaler som stimulerar snarare än hindrar är grunder. Kringpersonal som skolhälsovård, vaktmästeri, skolledning och måltidspersonal är viktiga, stöd från specialpedagoger likaså. Att få en chans att undervisa det man är utbildad till kan verka vara en självklarhet, men så är inte fallet. Möjlighet till fortbildning bör inte vara en möjlighet utan en skyldighet.

En sak har alla lärare gemnsamt: man vill vara bra lärare. Med rätt förutsättningar kan fler lärare få en chans att bli så bra som de vill vara. För lärare blir man för att man vill.