Lattemorsan i Göteborg

Nu är Adrian inne i en mammig fas. Det innebär att så länge han är glad så duger de flesta, men om han blir ledsen är det bara jag som kan trösta honom. Igår kväll gick det ganska bra med pappa igen, en otrolig lättnad för alla, men så var det inte för en vecka sedan. För mig innebär detta att jag inte riktigt kan med att lämna honom till någon barnvakt, det känns inte snällt mot varken barnvakterna eller mot Adrian. Alltså har Adrian fått följa med mig på mina jobbmöten i veckan. Fördelen med att jobba inom skolan är att ingen vågar påstå att barn är ivägen, även om jag själv igår tyckte att mötet blev lite jobbigt, då Adrian blev lite gnällig. Men på det stora hela har det funkat bra. Han har tittat på människor, suttit i mitt knä, stått i mitt knä, ammat och sovit. Och så har han tajmat in två stora laddningar i blöjan under möten i samma rum, vid två olika tillfällen. Halvdiskret. Men det får man väl leva med! Min kollega Lars försökte i måndags lägga fram det som att LR hade med sig en liten maskot på mötet. Min chef, rektor Camilla, ägnade halva mötet åt att gå runt med min son på axeln igår. Och när skolchefen Ann-Christin häromdagen pratade om nedskärningar och annat mindre kul lättade Adrian upp stämningen rejält genom sina små glädjetjut. Nu har vi bara ett jobbpass kvar i veckan och det är en utbildningsgrej med LR i Göteborg. Håll tummarna att det går lika bra idag som det gick i måndags. Helst lite bättre än det gick igår. Nästa vecka är det lov. Sedan hoppas jag att det funkar att ha barnvakt igen!

En "riktig" hemmamamma lagar all mat själv. Burkmat är för lata, dåliga mammor som inte älskar sina barn. Eller? Nej, jag kommer absolut köpa massor av burkmat framöver, men man kan ju också spara en del pengar genom att göra egen barnmat, och så länge det bara handlar som puré på frukt och grönsaker är det ju så enkelt. Just nu puréar jag som om det gällde livet. I frysen finns puré av potatis, morot, palstrenacka, katrinplommon, päron, bärmix, mango och banan, broccoli, ärtor och broccolimix (broccoli, morot och blomkål). Och papaya.
I förra veckan skulle jag gå till öppna förskolan. Lagom dissad kände man sig när man möttes av en skylt med texten "Idag är det fullt! Välkommen åter!". Vad skulle jag hitta på då? Jag gick till en lite större mataffär och passade på att handla råvaror till några fler purésorter så klart. Mangopurén ligger i frysen, persiljeroten väntar fortfarande på sitt öde i kylen, men de senaste dagarna har handlat om något annat. Papayan. (Alla som spontant började nynna på "Papaya coconut" räcker upp en hand.) En papaya kostar 19.90 på Ica Olskroken. Det är både styckpris och kilopris, vilket jag vänligt påpekade för personalen i fruktdisken. Jag är nämligen lite skeptisk till att alla papayor väger exakt 1000g. Det var i alla fall styckpris.
När min papaya hade mognat i några dagar för mycket bestämde jag mig för att ta itu med den. Fram med potatisskalaren! Det hade nog varit lite lättare om den var helt färsk, nu fick jag kämpa ganska friskt en stund. Men skalet åkte av. Sedan delade jag min papaya och tog mig an kärnhuset. Kärnorna ser ut som något en insekt lämnat efter sig som en ledtråd till Gil Grissom i CSI. När man skalat och kärnat ur en papaya är den inte större än en avocado. Började i det här läget ana att det inte skulle bli så prisvärt som jag hade trott. Jag fortsatte med att dela halvorna i avlånga bitar, som jag sedan delade ytterligare, så att jag hade bitar inte helt olika sockerbitar. Dags att ta fram stavmixern. Det var nu jag kom på att stavmixern hade lagt av mitt i mangopurén. Kunde det vara så att den bara var överhettad och skulle funka? Nej, då! Stendöd!
Hur hanterar man då sina små bitar papaya när stavmixern är stendöd? Jag hittade en äggskivare som både skivar och klyftar ägg. Den fick bli mitt nästa redskap! I med bitar för att göra mindre bitar. Det blev slafsigt. Till slut hade jag en massa med betydligt mindre bitar, men klart för stora för Adrian. Jaha? Vad nu? Jag slängde i alla i vår minsta kastrull med lite vatten, kanske kunde man koka bitarna lite så att de gick att mosa med vatten? Nja. Lite mer mosigt, men fortfarande inte puré. Vad göra?
Igår gick jag till slut till en av våra större elektronikkedjor för att kolla in utbudet av stavmixers. Nu äger vi en superdupermegamultibra stavmixer med turboknapp! Fattar ni hur bra den måste vara? Dubbelt så hög effekt som den första, en extra behållare, den klassiska mixerbunken, turboknappen och 25:- skänktes till rosa bandet. Kunde det bli bättre? Fattar ni hur fantastisk denna stavmixer måste vara? Väl hemma plockade jag fram den skurna, hackade, småkokade papayan ur kylen och mixade röran med min nya superduperstavmixer. Oj, vad slät purén blev! Framtida puréer kommer bli sååååå släta! Dags att portionera ut purén i isbitsformarna. En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Slut? Vad? Slut? Det kan väl inte stämma? Allt detta slit för sex ynka smakportioner papayapuré? Ärligt? Seriöst?
Jag kommer köpa papayapuré på burk i framtiden.

Jodå. Visst. Det är väl klart. Det kunde väl jag också lista ut. Jag menar, skriver man det rätt ut så är det klart att det inte funkar längre. När jag skrev här att Adrian minsann sovit hela nätter flera dagar på raken så var det som om han läste det och tänkte "haha, nu ska hon minsann få se". Visst attan ville han äta kl 4 i morse! Det kunde väl jag också lista ut att han skulle vilja.

Ja, då har vi alltså hittat den så kallade vardagslunken. Den förändras så smått efterhand som Adrian växer, men det finns numera ett tydligt mönster. En dag ser ut ungefär såhär.

Morgon
Adrian vaknar oftast mellan kl 6 och kl 7. Vi går upp, ammar och han somnar om i soffan. Beroende på dagsformen (och huruvida jag har fått sova hela natten) kanske jag ägnar hans sovtid åt att diska eller plocka i lägenheten. Eller titta på Grey's Anatomy, House M.D eller något annat superviktigt. Om jag är riktigt trött orkar jag inte ens fixa fram en serie att titta på som jag egentligen vill se, då blir det något i stil med Efter 10, Project Runway eller brittiska husletarprogram. Om jag har tur klämt också dagens första kaffe in här. Latte alltså, från Tassimo-maskinen. Förmiddags-tv kan med fördel bytas ut mot t.ex. en barnvagnspromenad.

Lunch
Om jag inte har något inplanerat har jag kanske skaffat en lunchdejt på stan med någon som har en stund över. Det kan vara arbetande vänner, då blir det en ganska kort lunch, eller sådana med lite mer flexibla arbetstider, då blir det ofta lite längre umgänge. Har jag ingen lunchdejt blir det gårdagens middag som matlåda, ätes i det tempo som Adrian tillåter.

Eftermiddag
Har vi inte haft en lunchdejt försöker jag hitta på något på eftermiddagen. Det kan vara en barnvagnspromenad, fika med någon annan lattemorsa (japp, Kajsa, nu kallar jag även dig för lattemorsa!), besök på någon öppen förskola eller shopping. Inte för att jag har lyckats ta mig in på någon öppen förskola ännu. Det var fullt en gång. Och babygrupperna krockar ofta med annat jag har planerat. Men jag jobbar på det.

Kväll
Maken kommer hem från jobbet och då börjar det. Middag. Disk. Ganska troligt tvätt. En lite gnällig bebis. Mat till bebis. Nattning av bebis, vilket kan innebära allt från två minuter till en timma. Sedan kraschar vi i säng. Otroligt socialt, det här.

Utöver detta klämmer jag in en del jobb. Någon förmiddag och/eller någon eftermiddag tar jag mig över bron för möten av olika slag. Då brukar jag se till att någon annan gosar med Adrian så att jag kan fokusera. Det ger mig energi för resten av veckan. Jag anade inte att det kunde vara så här kul att jobba, 10% är verkligen helt lagom!

Jag måste återkomma till det där med barnvagnspromenader. Kan det bli mer typiskt? För er som inte känner till konceptet så träffas några föräldralediga personer av valfritt kön (alltid mammor) på lämplig plats (i 99% av fall i någon ända av Slottsskogen) för att promenera en stund och samtidigt behandla lagom många samtalsämnen. Skulle pinsam tystnad uppstå finns ett par säkra kort att plocka fram: smakportioner, sömnvanor och barnvagnsmärken. Sömnvanor är ett särskilt lämpligt samtalsämne då det alltid är aktuellt. Barnets sömnvanor påverkar nämligen en mammas liv till stor del, och vanorna ändras oftare än en av mina grannar byter kalsonger. Det gäller dock att glädjas åt ett barns positiva sömnutveckling, oavsett hur dåligt ens egna barn har sovit den senaste veckan. Håll minen och le! När man promenerat lagom länge brukar man hamna vid ett café (Villa Belparc eller Björngårdsvillan), där man turas om att ta sig till kassan för att beställa sin latte. Om man är lite svettig efter promenaden kan man unna sig en bit morotskaka. För de där gravidkilona man ville bli av med kommer ju ändå inte försvinna de närmsta dagarna. Eller veckorna. När man har fikat klart, barnen har ammats och några barn har fått ny blöja är det dags att röra på sig. Det kan vara dags att åka hem, annars kan promenaden nu förvandlas till en liten shoppingrunda. Vad man kollar efter? Barnkläder förstås! Som ni förstår ska man hålla sig långt borta från barnvagnspromenader om man inte själv har barn. Jag kan själv tycka att det är lite väl typiskt. Fast himla trevligt!

Nu måste jag gå och lägga mig. Det kan ju hända att Adrian bryter sitt mönster av att sova ca 21-07 (tre nätter på raken är väl ett mönster?) och vill äta mitt i natten. Då måste jag ha fått några timmars sömn. Man vågar ju inte chansa.

Filmen Hundtricket handlade om hur killar kunde använda hundar för att få kontakt med tjejer. Främmande tjejer skulle börja prata med dem bara för att de hade en hund. Precis så funkar det med bebisar.
På spårvagnen är det helt naturligt att börja prata med de andra föräldrarna som baxar på sina barnvagnar och håller tummarna att barnet ska vara tyst en lagom lång stund tills man ska gå av, om allt och inget. Oftast om hur det funkar att åka spårvagn med barnvagn. Eller om vilket märke på vagn man har.
På BVC börjar man prata med andra föräldrar. Första kommentaren i ett samtal handlar alltid om hur gammalt det yngsta barnet är. Något i stil med "Det var en liten en." eller "Hen kan inte vara gammal." Under konversationens gång kommer föräldern till det äldre barnet någon gång yttra den totalt ologiska frasen "Det går så fort!", som om tidens hastighet skulle kunna variera. Jag suckade de första gångerna jag fick höra detta. Idag kom jag på mig själv att säga samma sak. Med en klump i magen, naturligtvis. Jag är lika typisk som alla andra förstagångsmammor.
En annan grupp jag har börjat konversera frekvent med är mina grannar. Utöver de ytliga hälsningsfraserna blir det nu utbyte av ytterligare några ytligheter, angående min son. Vi bor i ett lägenhetshus i centrum, ett inte direkt barnvänligt område, så de flesta som bor här har inte barn. Vi är "de som har fått barn". Vi har bott här i drygt fyra år och innan Adrian föddes hade jag pratat mer än ytligt med ett par i uppgången samt den äldre damen i lägenheten bredvid som gick bort i somras. Nu har jag pratat med inte mindre än tre tjejer i min egen ålder, granngubben, några killar och två tanter, varav den ena stolt förklarar att hon minsann kommer ihåg att pojken heter Adrian, "Det är ju ett så fiiiint namn!" Detta bara den senaste månaden.
Den stora frågan är då: hur ointressant var man inte innan man fick barn?

Det finns många sätt att markera att tid har förflutit. Födelsedagar, årsdagar, högtider, då vet man att ett år har gått sedan sist. Just nu är livet lite annorlunda. Vi har just bytt blöjstorlek igen. Vår minibebis som hade prematur-blöjor några dagar (de som är mindre än storlek ett alltså) har nu gått upp till storlek TRE! Vi är smått chockade. Att tiden går fort när man har småbarn har man ju hört, och jag anade att så skulle vara fallet. Men jag anade inte att jag skulle räkna tiden i blöjstorlekar. Trea, alltså. Då är man stor!

Ni vet uttrycket "han är inte torr bakom öronen", som betyder att någon är nybörjare eller ovan i något sammanhang. Idag förstod jag plötsligt varifrån det kommer. När ett spädbarn äter från nappflaska händer det att det läcker vid mungipan. Om barnet ifråga då sitter/ligger i en ofördelaktig vinkel rinner maten ibland ner längs kinden, in bakom örat. Adrian är torr bakom öronen nu. Jag torkade bort maten.

Kan bebisar pussas? Adrian har ett nytt beteende och jag kan inte sätta fingret på det. När han ligger på min axel och övar på att lyfta på huvudet händer det att han vrider ansiktet mot mitt, öppnar munnen och liksom pussar mig på kinden. Han har gjort det ett par gånger, och han har inte alltid varit hungrig heller. Kan han ha märkt att jag pussar honom en massa och försöker sig på samma sak? Himla mysigt är det i alla fall, även om det kittlas!
#bordeköpanågonbokombarnsutveckling

Det här med barn är inte lätt. Kommunikationen är lite försvårad av att inlärningen av adekvata språkkunskaper inte kommit igång ännu. Adrian är jättegullig. Dock lite mindre gullig de senaste dagarna. Inte rent estetiskt, alltså, det är mer beteendet som påverkar mitt tycke. Han är inne i en ny skrikfas. Vi tror att det handlar om magen. Den verkar inte fungera optimalt. Det gör att det är stört omöjligt att sova själv i vagnen eller sängen, det enda som duger är placering på en annan människas axel/bröst. Det är inte heller säkert att det duger. Sovandet kan när som helst avbrytas för lite mer skrik. Som vuxen kan man bli något frustrerad över att inte direkt finna lösningen till skrikandet. När blöjan är bytt, barnet är matat, lagom mängd mat har hittat vägen tillbaka upp igen, oftast med sikte på någon vuxen persons kläder och/eller möbler i hemmet och alla olika ställningar är provade tryter fantasin. Vad gör man för att få barnet att tycka att livet är lite mer behagligt? Maken testade en ny metod i förmiddags. I ett försök att kommunicera med sonen härmade han de ljud som sonen yttrade. På något magiskt vis verkade detta lugna sonen. Frågan är om sonen helt enkelt bara ville kommunicera med någon på sitt eget språk. Eller om han häpnade av konkurrensen. Oavsett så tycks detta vara en kortsiktig lösning. Vi orkar nog inte sitta uppe halva natten och härma bajskrystningar och missnöjestjut halva natten. En språkkurs för Adrian kanske vore på sin plats.

De senaste dagarna har handlat om mjölk. Dels i den form som kommer ur mina bröst. Dels i den form som skapats för att efterlikna den först nämnda formen. Dels i den minst trevliga formen: när den kommer ut igen. Sonen växer inte som han ska. Då ska ALLA inom sjukvården ha åsikter om hur man ammar, när man ammar, hur ofta man ammar och så vidare. Dessutom ska det tillmatas med bröstmjölksersättning. När sonen har ammat och fått i sig sin ersättning kräks han upp delar av det han fått i sig. På sig själv. På omgivningen. Och på den som är närmast. Det är för det mesta jag. Det innebär att lägenheten mest luktar sur mjölk. Blä. Om man kunde köpa sonen en färdigutvecklad magmun så att han slutar kräkas skulle jag betala dyrt för det.
Mjölk innebär också prestige. Amningsdiskussionen har varit högaktuell det senaste året, kanske sedan Solsidan tog upp ämnet. Om man inte ammar är man en dålig mamma. Eller? Räcker det att man gör sitt bästa? Jag inbillade mig att jag tyckte att det räckte att göra sitt bästa, men likväl satt jag häromkvällen i tårar över att sonen inte åt ordentligt. Att det ska vara så laddat att kunna klämma fram de där magiska dropparna. Efter lite grunnande kom jag fram till att ångesten i mitt fall hänger ihop med att det här är den mest basala uppgift en kvinna har. Vårt primära mål är att fortplanta oss och att ta hand om vår avkomma till dess den kan ta hand om sig själv. För mannen är det att befrukta en kvinna, för kvinnan att föda fram barnet och ge det mat och värme. Att misslyckas med uppdraget med stort U är inte lätt. Vilken tur att det finns alternativ. Och, tjejer, jag tycker att även ni som inte ammar kan vara bra kvinnor. Jag har bara lite svårt med mig själv just nu. Fast sonen ska nog bli stor ändå, oavsett hur mycket jag lyckas amma. Och hur ofta. Och när. Och var. Och...